Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bommen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOMMEN.
223
genantare att ensam med 403 genomgå
den halsbrytande rörelsen och att midt
på soliga, fridfulla sabbatsdagen komma
nedstörtande som från himlen i famn på
en filosofie licentiat.
Men han vågade inte tveka eller
visa sig slapp. 403 var så ifrig, att 212
rent af trodde sig göra honom en tjänst
genom att lystra som hade han haft löjt-
nanten där. — Inte märkte han själf några
framsteg, tvärtom, både i tanken och i
utförandet blef bomkonsten honom allt
outredligare. Men Mogren var uppmunt-
rande och ihärdig.
— Ser du, lille farbror, det går! Det
är inte endast en kroppsöfning, det är
också viljeöfning. —
— Det är mycket snällt af dig —
svarade Salmson — att bry dig om det
här.
— Snällt! Ah, det är min plikt. Den
drar jag mig aldrig undan. Vi ska sätta
likhetstecken mellan vilja och plikt.
Och han föreläste som en präst i kyr-
kan om kategoriskt imperativ och om
eldprof och mycket annat, inför hvilket
212 stod lika främmande som för ekvi-
libristik. Men 212 medgaf sin svaghet,
sin naturs ofullkomlighet och försäkrade
Mogren om sin erkänsla.
Tjänstetiden skred sakta mot slutet, och
man hade snart blott en månad kvar. Alla
jublade redan åt dagarnas förkortade tal
efter kvällskorum, och när kompaniet gick
till kojs i baracken, medan solnedgångens
brinnande purpur färgade takresningens
timmer, ljödo visor om hemresans stun-
dande glädje efter ärofullt utståndna
mödor.
Men 212 grubblade på det aldrig
lärda konststycket. Det förgiftade hans
lif, det stal sömnen från honom — och
det blef allt värre, ty det drog andra,
nya obehag med i släptåg. Kamraterna
vande sig att betrakta honom som allas
deras pajas, en som ägde existensrätt en-
dast i egenskap af löjlig person. De
sågo honom alltid som den hjälplöse på
bommen. — Tröttnade han ibland på
denna roll och begärde att bli behand-
lad som en vanlig värnpliktig med stu-
dentsnören på axelklaffarna, så fick han
genast skonlöst veta af, att där på heden
var han en lekboll för befäl och menige,
en sparkboll helt enkelt. Såsom sådan
var han bra — eljest alldeles misslyckad.
Så tröt till slut hans ödmjukhet, och han
blef bitter, hatfull och inbunden. Han or-
kade inte spela rollen till slut.
En morron satt 212 som vanligt,
blek och sviktande, uppe på bommen,
hållande sig fast med ett nervöst grepp
och stelt stirrande.
— Höger ben öfver!
Kompaniet flyttade ben och skyndade
sig att komma i ställning för att i ro få
njuta af Salmson. Han hade just med
synbar ansträngning lyftat benet, vridit
kroppen och intagit en ovan ryttares be-
dröfligaste hållning.
Löjtnanten stod helt nära. 403 Mo-
gren väntade, mildt leende, högrest och
värdig, under bommen.
— Sitt öfver!–––-Svär inte så där,
212!
— Hvad sa’ löjtnanten, frågade Salm-
son, medan han svettdrypande krång-
lade vänstra benet efter det andra.
— Han ska inte svära så fasligt där-
uppe.
— Jag svär väl inte.
■— Vet han inte om det själf? — Vi
andra hör det allihop. Eller hur 403 ?
— Jo, han svär, löjtnant.
— Ja. Men Salmson ska besinna,
att om någon skulle svära öfver det här
nöjet, så vore det jag. Inte sant?
— Jo — löjtnant, — kom det från 212.
De andra myste och lyssnade be-
gärligt, fast de våndades på den skarpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
