Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bommen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOMMEN.
225
Men i dag teg han envist. Och det
där som glimtat i hans ögonkast gaf Mo-
gren en ny inblick i det omedvetna själs-
liga, som han hade rätt och skyldighet
att påverka. Var det inte verkligen en
glimt just af ett gryende — trots?
Mogren åt, medan han filosoferade.
Så sade han plötsligt, mildt inledande:
— Hvad rör sig inom dig, 212?
— Ingenting — Mogren.
Mogren log giftigt, men bibehöll öf-
verlägset lugn.
— Ah -— jo, lille farbror. Jag —
ser nog, att där rör sig något. Kanske
också — hvad.
— Hvarför — Salmson liksom tug-
gade på orden — hvarför frågar du då?
Och han reste sig. Då steg äfven
403 upp. Men då — satte sig Salmson
igen och blef kvar.
— 212 — slöt filosofen med bety-
delsefullt tonfall — 212, du kan ingen-
ting dölja för mig mera. Och du bör
inte heller försöka — för din egen väl-
färds skull. —
Och efter en tryckning på Salmsons
skuldra gick han värdigt ut ur salen.
Men 212 satt kvar därinne i den starka
doften af öl och hackadt enris; hela ras-
ten dröjde han där — i djupa tankar,
och i dem gick han dagen ut. Lika för-
strödd på heden under exercisen, under
korum och slutligen uppe i baracken.
— Mogren — oinskränkt makt — utan
kontroll. Detta — är värre än bom-
men!
Så tänkte Salmson. — — Natten
lång funderade han, och när reveljen slogs,
steg han upp, glåmig och utvakad, men
med ett småleende på de fylliga läpparna,
likt den som fattat ett stort beslut.
Dagkorpralen ropade an til] doktors-
visitation, och en flock af verkliga och
låtsadt sjuka samlades kring honom.
Bland dem var också 212. De tågade
till läkaren; kompaniet ställdes upp.
Ord och Bild, I4:e ärg.
Man saknade honom först, när bom-
marna slagits upp och första leden kom-
menderades fram.
Men just när löjtnanten med höjd
röst frågade efter 212, dök denne in
genom den öppna dörren. Han log fort-
farande — för första gång i den lokalen
— men blek och med en obetvinglig
skälfning slog han hop klackarna, gjorde
honnör och förekom löjtnanten med
följande budskap.
— Löjtnant! 212 Salmson anmäler,
att doktorn — Ett susande flög genom
gymnastikhallen.
— att doktorn förbjudit honom —
mig — öfningen på bommen.
— Hä. Så. — Förbjudit? Hvarför?
— För — för svagt bröst och lindrigt
angripen hjärtverksamhet. I stället skall
Jag —
— Bra. Jag ska tala med doktorn
själf. Ställ in sig.
I hallen var det så tyst. Man hörde
trumhvirflarna och hornsignalerna eka
gällt ute i augustimorgonen. — Och
Salmsons steg ljödo sällsamt därinne, när
han åter intog platsen i ledet, framför
Mogren. De bytte ett ilande snabbt
ögonkast i den stunden, och det låg löje
öfver bådas drag. Öfver bådas.
Salmson slapp sedan dess bommen.
Med sin högst försynta vädjan hade han
vunnit doktorn för sin sak, blifvit grund-
ligt undersökt — och segrat.
Kompaniet beundrade inte hans mod
och gillade inte dess belöning, men det
brydde honom föga. Öfningstidens slut
var nära och kom för hvar dag allt mer
berusande till mötes. — Löjtnanten för-
blef sig hederligt lik, nitisk och vaken
ägnade han välvillig uppsikt äfven åt
Salmsons enkla fristående rörelser, medan
de andra, bland dem 403, gjorde konst-
stycken på bommarna.
Men 403 tog helt sin hand från sin
skyddsling. 212 behöfde den inte mer,
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
