Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bommen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
GUSTAF ULLMAN.
plankan. Men värst led den lille stu-
denten.
— Ja — fortfor löjtnanten — och
403, som ska svara för Salmson, han
kunde också ha rätt att svära. Inte
sant? —
Mogren log utsökt förbindligt. Det
tilltalade honom obeskrifligt att bli om-
nämnd i detta sammanhang. — Men 212
svarade inte på den sista frågan. Detta
retade löjtnanten, och så röt han med sin
mest gälla och öfverraskande ton:
— Kvarn — bakåt körl
Det gnisslade och knakade, och allas
hufvuden sänktes bakut.
Salmson var totalt virrig efter löjt-
nantens förebråelser. Fortare än van-
ligt miste han förnuftet och handfästet
och for baklänges ut i rymden så vilje-
löst, att han så när slagit ihjäl både sig
själf och 403. I sista sekunden fick Mo-
gren tag i honom och släppte ner ho-
nom framför sig.
— Nej, fy fanken, i alla fall — utbrast
då löjtnanten. — Detta går för långt.
Nu har han fått öfva det där hela som-
maren — det är på tiden, att han kan
det nu. —
— Ja, löjtnant. Men det är inte en-
dast en — färdighet — anmärkte filoso-
fen, högröd och i djupt pedagogisk ton.
— Hur menar Mogren?
— Jo. Det är också en — viljesak.
— Hm. Jaja! Att — ja, som jag
först fann mig föranlåten att misstänka?
Att — det är — i alla fall — trots?
Menar Mogren?
Det ryckte till i Salmson. Han hade
blifvit ännu blekare än under dödsfaran
uppe på tvärslån. Mogren fortfor, lätt
öfverlägset:
— Nej, löjtnant. — Inte direkt så.
Men en omedveten motsträfvighet inne i
det själsliga, som måste öfvervinnas —
genom personlig inverkan på detta, själs-
liga.
Löjtnanten rynkade ögonbrynen och
strök sina små täta mustascher, synbart
besvärad. Han nickade, som om han
förstått, sparkade så undan sabeln bakom
benet och sade. skarpt befallande, in-
skärpande :
— Ja. I alla fall ansvarar Mogren
för mig, att Salmson lär sig den här rö-
relsen. Jag ger Mogren fullkomlig makt
öfver 212, till själ och kropp. Amen.
— — Andra leden fram! —
Under frukostrasten diskuterade kom-
paniet händelsen. 403 Mogren skred
som en höfding genom skaran, hans hög-
burna hufvud flammade i purpur och
hvitt som en sällsamt grann fågels.
När han steg in i marketenteriets mat-
sal, där de, som hade råd, utfyllde kro-
nans kost, satt lille Salmson redan på sin
plats och tycktes ha slutat frukostmålet
på den korta tiden af högst tio minuter.
— Har du inte aptit idag, 212? —
Salmson svarade med ett stumt le-
ende, som hastigt försvann. Hans figur
hade liksom sjunkit ihop i vapenrocken,
och det oregelbundna ansiktet med sin
blandning af barn och man präglades
af tungsint begrundan. Men Mogren låt-
sade ej därom. Han slog sig ned midt-
emot och smackade så belåtet, att Salm-
son såg upp. Vid åsynen af det leende
jordgubbshufvudet ryckte det till i Salm-
sons blick, och när den åter sänktes, hade
den ett uttryck af bottenlös förödmjukelse.
— Men där fanns äfven annat i den.
och detta undgick ej filosofen, som var
en stark iakttagare och dessutom blifvit
specialist på 212 och hans själslif. —
Löjtnanten hade ju med sitt fyndiga ord
om Salmsons kropp och själ endast stad-
fäst ett faktiskt förhållande. Salmson
brukade ju också själf vackert erkänna
detta beroende af den, som så höll hans
lif i sin hand hvar morgon mellan 6 och 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
