Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Friedrich von Schiller. På hundraårsdagen af hans död den 9 maj 1805. Af Richard Steffen. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
RICHARD STEFFEN.
(der kopf känn viel vom herzen lernen,
doch lernt das herz vom kopfe nichts.
zum andenken
von fr. schiller.)
förbehåll lyckligt för hans skaldeutveck-
ling? Vi våga icke förneka det efter alla
de hymner vi hört till detta förbund
och de välsignelser det medfört särskildt
för Schiller. Att den större konstnärliga
fulländning, han vann, likväl i någon
mån köptes på bekostnad af den kraft-
fulla ursprunglighet, som utmärkt hans
ungdomsdiktning, kan ej fullständigt döl-
jas. Och hvad hans diktarstorhet angår,
så är den från det ögonblick, då den
träder vid sidan af Goethes, alltid dömd
till en jämförelse, i hvilken man har
svårt att låta hvar sak vara hvad den är.
Men ett kan af ingen förnekas: att
de ingåfvo hvarandra mod och lust till
nya poetiska skapelser. Sex år hade
förgått, under hvilka Schiller knappt
skrifvit en enda rad poesi, och dock
trodde han, att »diktaren är den enda
sanna människan och till och med den
bäste filosof gent emot diktaren blott
ett slags karrikatyr». Utan frukter hade
dock dessa år icke varit. Historien hade
försett honom med ämnen, hade gifvit
honom kunskaper om seder och händel-
ser, hans själ arbetade med nya tankar
och erfarenheter, som gåfvo honom ma-
terial för hans poetiskt gestaltande verk-
samhet.
Det var närmast inom lyriken som
detta tillgodogjordes. Den estetiska spe-
kulation, som förut fängslat hans andliga
lif, får nu diktens vingar, omsättes i
bilder, rytmer och rim. Tankelyriken
har alltid ansetts vara Schillers specifika
område. Är motivet för detta slags dikt-
ning en torr moraliserings- och förbätt-
ringslusta, nedsjunker den ovillkorligen
till den platta nivå, som gjort sjutton-
hundratalets lärodikter så illa anskrifna
hos ett yngre släkte. För Schiller åter
var själfva idéernas skönhet det som
fängslade honom, och hans uppgift var att
gifva dem en värdig klädnad. Denna
tankediktning slutade som hans spekula-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
