Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Mellan Muspel och Nifel. Af K. G. Ossian-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELLAN /AUSFEL OCH N1FEL.
Af K, G. OSSIAN-NILSSON.
Mitt hem, mitt hem är Nifelhem,
min vagga stod i isens slott,
och än jag bär i lif och lem
det modersarf jag fått.
Mot fröjd och sorg och lust och kval,
mot väns och oväns lansar,
som alligatorn bär sitt skal,
jag bär mitt frusna pansar.
Ditt henr, ditt hem är Muspelhem,
den evigt röda lågans land,
och frågar jag dig: hvad och hvem?
så svarar du: en brand,
en brand, som aldrig släckas skall,
tills den förgåtts i flamman,
tills med min sista lågas fall
jag själf skall störta samman.
Från stranden af min blåa värld
jag står och ser och ser dit in
i eldens värld, i Muspels härd,
tills blicken möter din,
tills blicken når och söker allt
den saknar och behöfver —
och längtar att från varmt till kallt
få slå en brygga öfver.
Men när jag ser och ser dit ner
i svalget, som oss skiljer vidt,
hvem vågar bygga broar mer
emellan mitt och ditt?
Jag hör ur dina lågors dån
en evig varning mumla,
om Muspels mö och Nifels son
mot omätt afgrund tumla.
Och bure våra vingar än
i svalget mellan varmt och kallt,
hvad af vårt väsen blef igen?
Du slocknade, jag smalt?
Mitt pansar löstes i en flod
att spegla Muspelljusen,
och brandens släckta återstod
stod svartnad och förfrusen.
Du Muspels barn, jag älskar dig,
du är den dröm jag måste nå —
kom, byggom mellan dig och mig
en ö att mötas på.
Sänd dina gnistors röda frön
mot mina dimmors flöden:
vår ö blir rik, vår ö blir skön,
ett lifvets barn med döden.
Vår ö får icke palmens vår,
ej myrtenlundens rikedom,
men stuckna in i granens hår
stå skära nyponblom.
Dig skall ej Nifels isvind nå,
ej Muspels glöd förtära,
men obepansrad skall jag slå
mitt skydd om dig, du kära!
Vår ö, vår ö, vår lyckas ö
står brant i bragdens luft, mitt vif!
Längs stranden evighetens sjö
går speglande vårt lif.
Min älskling, kom — vårt väsens makt
för våra väsen samman:
»jag älskar kölden», har du sagt —
och jag — vill dö i flamman!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
