Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åkerström och Nicolette. Modern »chante-fable». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKERSTRÖM OCH NICOLETTE.
Hans sömn fylldes af en ljuf oro.
Det tycktes honom att han icke längre
hade ett hufvud utan ett och ett halft
och snart därefter två. Ett främmande
låg bredvid honom på kudden, men blott
delvis främmande, ty äfven det hörde
honom till. Han fann i drömmen en
symbolisk finhet i att beröringen med
den älskade först skett genom den kropps-
del som representerade hans och väl äfven
hennes mest själiska, men dock af kärleks-
reflexion helt genomlysta lifsverksamhet.
De närmaste dagarna höll han sig
strängt inomhus. Dels ville han icke
ha sin sköna hänförelse störd af buller,
dels skulle han, ehuru icke saknande själf-
känsla, ha berörts obehagligt af beund-
rande blickar mot det ständigt rikare
färgspelet under hans hårfäste. För ho-
nom med sin trots all odling primitivt
djupa poetiska uppfattning stod det så
högtidligt och så grannt i spegeln som
regnbågen för Noaks blick.
Intet under, att han i denna tvungna
overksamhet skref vers, ty Åkerström var
naturligtvis poet. Se här en dikt, som
nästan af sig själf tog form pä det med
utsökt smak monogramprydda papper,
utan hvilket han svårligen kunnat existera
med sitt så personligt förfinade lif.
Nicolette.
Hon stod framför mig, Nicolette.
Det var vårt mötes yra stund.
Mitt blod sjöd rödt, mitt blod sjöd hett,
men stjärnesval stod himlens rund.
Min nackes blick blef tvingad dit,
i tårars glans jag sken och smalt.
Där stod min kärlek vuxen, hvit,
i mer än kroppsligt hög gestalt.
Den talte sakta: Åkerström,
hur är din känsla friskt naiv!
Du stått ditt prof, du drömt din dröm.
Det brunnit jämnt, ditt unga lif.
I chrysantemers starka doft
du går som präst i helgedom.
Du tycks mig knappt af jordiskt stoft,
din själ är blom bland stjärnors blom.
o. s. v.
Ord och Bild, i^:e årg.
Han var glad öfver den lidelsefulla
men ändå sä högtidliga tonen i dikten
och fann vid eftertanke, att den tydde
på en skön och ren mänsklighet, hvilken
han beslöt att behålla som sin egen.
Att chrysantemer icke doftade alls i
verkligheten var icke hans fel utan deras
och lämnades utan afseende. Emellertid-
skickade han en bukett af dessa blom-
mor att stilla andande bikta bans själslif
för den tillbedda, tog ett nytt ark papper
och skref:
Ä7inu en gång Nicolette.
Min själ är lätt och hvit som snö,
men bär likt tistelfjun ett frö,
att sväfva kring för vinden.
Slår fröet rot i värdig mull,
snart lyser blommans disk af gull,
men jag ser på så underfull
och blek och röd om kinden.
o. s. v.
Sedan Åkerström förnöjt sig åt och satt
musik till denna trohjärtade lilla visa,
skickade han Nicolette en knippa af de
härligaste kavaljersparoller som stodo
att uppdrifva hos en blomsterhandlare.
Det var som vi förstå höst och alltså
tid för dem. De ursprungliga blom-
morna skulle ha varit för tarfliga.
Men ännu hade han icke fått uttaladt
allt hvad som band sig till det dyra
namnet. Han skref många verser ännu,
dem det gör mig ondt att icke ha
plats för, men hvilkas kärleksberusade
innehåll kan anas af det som redan an-
förts. »För sista gången Nicolette»
började så här:
Min kärlek mätt sitt eget djup
och speglar sig i källan.
o. s. v.
Efter narcisser icke funnos längre,
serverade Åkerström till detta ett slags
små mörka orchidéer. Därefter höll
han pä att skrifva: »För oåterkalleligen
sista gången Nicolette», men hejdade sig,
emedan han fann sig nu ha talat ut, åtmin-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
