Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åkerström och Nicolette. Modern »chante-fable». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
PER HALLSTRÖM.
gik blåste han bort, allt skönt gjorde han
skönare, allt gammalt blef nytt i hans
förnimmelse och allt nytt ännu nyare.
Likväl blef han icke högmodig öfver
sina företräden, endast glad och from.
Han kände sig i människornas vimmel som
ett »Guds barn», utvaldt genom outgrund-
lig nåd, men icke alldeles utan hänsyn
till egen förtjänst, att njuta paradislifvet,
medan klumpigare likar fingo stickor i
händerna från staketet eller satte fast
hufvudet mellan spjälorna. Det sakna-
des endast ett i hans lycka, ett honom
värdigt kvinnligt väsen. Sådana måste
det dock finnas många af, det tviflade
han icke på, ty han kände sin tid, och
lika säker var han, att en af dem, den
fullkomligaste af alla, när tiden var inne,
skulle möta hans bana som Salami
mötte Zulamith. När de träffades skulle
en nyfödd stjärna bli det vissa tecknet
på deras eviga enhet.
Som han tänkt, så hände det också,
ja i tusenfaldt mått.
Åkerström höll sig icke för god att
umgås med välklädt och bildadt folk, och
hans djupa och fina tystnad ansågs i
många sällskap med rätta som det värde-
fullaste i hela tankeutbytet.
En kväll ropade värdinnan honom
till sig för att presentera honom för en
ung dam vid hennes sida. Åkerström
visste ej af anledningen, och hans när-
synthet hindrade honom att ana den. Af
naturen artig, sprang han öfver rummet
och snafvade därvid på en utsökt smak-
full matta, i sin mjukhet icke olik en
lättjefullt utsträckt bengalisk tiger.
Den unga damen, som också var när-
synt och som hört talas om Åkerström,
sträckte sig i sin nyfikenhet och vördnad
något längre fram än hon hade behöft.
Följden blef, just i detsamma som de
båda namnen Åkerström och Nicolette
för första gången men för evigt förbun-
dos med hvarandra, en sammanstötning
af de ungas hufvud, så våldsam, att den
bragte tusen stjärnor att dansa och jubla
för deras ögon, liksom för herdarna i
den heliga natten. En del gnistrade som
solar, en del hade till och med svansar
som kometer, och många liknade brin-
nande spillror af förgångna världar, på
väg att bilda nya.
Värdinnan, som bara förnam smällen
men ingenting annat, stod med ett i för-
virring stelnadt leende och kände sig
för snörd för att andas eller tänka. Beträf-
fande Åkerström och Nicolette, så snart
de hunnit samla sig efter den öfverväl-
digande hänförelsen vid det kosmiska skå-
despelet, var deras första tanke en och
densamma, det är lätt att gissa hvilken.
Där de logo mot hvarandra genom klara
och förblindande tårar, var det som om
ett sken utstrålade från deras hjässor.
Och icke nog därmed, på själfva pan-
norna höjde sig, långsamt men oemot-
ståndigt, tvenne halfklot, hvilka tillsam-
mans skulle bildat en blekt och blåak-
tigt lysande himlakropp, liknande Ve-
nus i våraftonens dofthvita rymd.
Det hade blifvit högtidsstillt omkring
dem, ty alla förstodo, att här försiggick
något som endast skulle profaneras ge-
nom ord. I förutbestämmelsens heliga
visshetskänsla räckte Åkerström Nico-
lette sin hand, och med samma andakt
tog hon mot den. Med värkande och
yra hufvud, men värdigt, likt tvenne ko-
nungsliga barn, vana att släpa purpur
efter sig och trampa lätt på en världs
hyllning, skredo de genom rummet ut i
tamburen. och sedan nedför trapporna till
Nicolettes väntande vagn.
Åkerström gick hem till fots i den
stora och sälla natten. Sin hatt höll
han i handen, ty det tycktes honom att
hans inre var för rikt och vidsträckt för
något slags gräns, och det skulle också
just nu ha erbjudit svårigheter att få den
ned på pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
