Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åkerström och Nicolette. Modern »chante-fable». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKERSTRÖM OCH NICOLETTE.
277
lade för hvarandra, tills båda tillräckligt
tjusat sig själfva. Det tog större delen
af natten.
Icke desto mindre vaknade Åkerström
kry som en lärka vid elfvatiden nästa
dag. Handduken förmådde blott öfver-
gående släta ut hans leende, och i spe-
geln tyckte han sig se ett ljust sken om-
stråla hjässan. Detta ägde nog sin rik-
tighet, ty Åkerström var blond och stod
i solbaddet. Han glömde icke ens där
Nicolette, och hans känslofromhet tog
sig ett oskyldigt religiöst uttryck.
»Det borde finnas en Gud», sade han
till sig själf, »det borde finnas en Gud
att se på mig i välbehag!»
I denna stämning lämnade han sitt
hem och gick till henne, som så helt
uppfyllde hans väsen.
När han ringde, satt Nicolette och
rättade ett brefkoncept till en väninna.
Sakta skanderande läste hon:
»Nu till sist ett ord om honom, som
jag känner så nära mig i rymden, att
jag har svårt att skilja min personlighet
från hans, ännu just som när vi möttes.
Du skulle icke känna igen mig, där har
kommit en mjukhet kring min mun, som
ger mitt leende en finhet och ett djup
liknande Monna Lisas. I min dräkt sö-
ker jag oanade harmonier af grönt och
blått, det är väl däri ett instinktivt tref-
vande efter de elementer som bära oänd-
ligheten, hafvet och luftens fjärrtoner.
Jag förvånas själf däröfver, men sådan
är jag; du kan icke föreställa dig, hur
dessa färger ackompagnera min hy och
den hårklädsel jag nyss beskref. Ingen-
ting är dock något värdt annat än kär-
leken!» Klockans klirrande kom henne
genast att förstå, hvem som ifrigt tryckte
på knappen, och långsamt lät hon pap-
peret falla, under det ansiktet blef ännu
mer tankfullt och ljuft.
Icke ett ögonblicks förlägenhet störde
deras lycka vid mötet. Omedelbart, lik-
som gungade på väldiga stormböljor, dem
olja gjort mjuka och glidande, flöto de-
ras ord emot hvarann, tvärs öfver rum-
met. Åkerström hade stannat vid porti-
eren, som bestod af idel snören med glas-
pärlor och brokigt färgad halm. Hans
fingrar lekte därmed som med harpo-
strängar och framlockade drömda ackord
allt efter samtalets stämning. Nicolette
behöll sin plats vid skrifbordet och gjorde
då och då små snabba anteckningar af
idéer.
De diskuterade äktenskapet med en
grundlighet och en sakkännedom, som
skulle ha anstått en bruds och brudgums
hänförda tillbakablick på sin diamantbröl-
lopsdag. Allt intill den minsta enskild-
het blef klarlagdt, och aldrig kom en
falsk blygsel någon att vända bort sin
rena blick. Fullständig harmoni rådde
emellan dem, och ingen af dem hade nå-
gonsin talat bättre eller varit sällare. De
hade börjat med att öfverlägga om de
blifvande barnens uppfostran, ty dessas
rättighet att välja sina föräldrar fick icke
förbigås. Man stötte därvidlag icke på
någon svårighet, ty man var ense om
allt, öfvergick till annat och var länge
upptagen däraf.
Plötsligt gjorde Nicolettes tanke med
sin förtjusande naiva nyckfullhet ett språng
tillbaka.
»Hur jag längtar efter det», sade hon
med sin tydliga och drömmande röst.
»Hur jag trånar efter att höra det med
din kära stämma göra sina inlägg i våra
samtal och med mild öfverlägsenhet in-
viga oss i den kärleksutveckling som el-
jes skulle rusa oss förbi. Då först äro vi
säkra på vår lyckas vår.»
Åkerström log instämmande men
tankspridt. Där var något som hakade
fast för honom.
»Älskade», sade han, »du menar?»
»Jag talar om barnet, det första.»
Han tog sig för pannan i lätt förvir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
