Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Åkerström och Nicolette. Modern »chante-fable». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
PER HALLSTRÖM.
ring. »Ja visst, det första. Vi ha ju
inte heller så många. Nej, nu minns jag.
Du sade något om min stämma.»
»Ja visst, barnet skall ju ha den ef-
ter dig. Första gången jag hörde dig,
var det som jollrade det redan. Äfven
dina goda och själfulla ögon skall det ha.
Åkerströms blick blef stel af en sm ärt-
fylld oro.
»Detta kan väl icke vara sant», sade
han med ett skälfvande tonfall.
»Jo älskade.» Hon kvittrade ännu,
utan aning om fara. »Jo älskade, så visst
som det är jag som skall ge det föda.
Hvad det gör mig ondt om dig som
icke får. .»
»Ja, lifvet är grymt i dylikt, men
man kan hoppas på en utveckling till
det bättre äfven där. Men till saken,
jag hade tänkt mig att barnet skulle likna
dig. Nu är det sagdt.»
Nicolette ryste till i en inre frossa.
Hög och blek reste hon sig. »Men då
äro vi ju icke ense», hviskade hon. »Det
vore uselt att sudla vårt kärlekslif med
en lögn. Det får icke ske. Högt må det
sägas, om det också skall bli klyftan
emellan oss: vi äro icke ense i allt.»
Nu gick Åkerström fram i rummet,
när deras glada ifver att diskutera icke
längre låg i vägen som ett elastiskt stoff.
Det var honom bittert att nalkas henne,
då det kanske var för sent för evigt.
»Därför sade jag det också, Nicolette,
och jag frågar dig, utan att vilja göra
det ringaste våld på din natur: kan du
icke ändra dig?»
Hon mötte hans blick med gråten
nära, men fort kom hennes svar: »Kär-
leken kan icke gå på ackord. Om vi
gjorde det i detta, hvad blefve nästa Steg:
Hvad blefve kvar af det hela? Du har
redan i ditt inre svarat för oss båda.»
De bugade sig till afsked i stilla sorg.
Men ändå klappade i båda en oändlig
glädje och stolthet. Ett sådant på en
gång subtilt och storslaget prof hade
kanske före dem ingen bestått i hela
denna Eros7 värld.
Ett ögonblick höll dock Nicolette
på att bli öfverväldigad.
»Det är så sorgligt», snyftade hon.
»Jag tänker på barnet. Hvad kan det
inte gått miste om på denna underbara
jord!»
Men Åkerström reste genast upp
henne.
»Det kan hysa en oblandad beundran
och vördnad för de föräldrar, som det
icke fick. Det är bättre än att vara
född i svek. Äfven vi ha vår tröst,
den vi kanske bättre behöfva. Hvad än
vi kunnat ge hvarann af salighet och
visdom, tror du icke, Nicolette, att det
skulle blifvit tomt och smått mot denna
stund? Har icke bådas våra väsen och
den tidens religion, som vi ägnat allt
vårt åt, i vår strid och vår seger skänkt
sin praktfullaste blomning? När du gett
mig detta nu, ville jag intet annat ha
af dig, ty bättre kan du icke ge. Känner
du icke detsamma gent emot mig?»
»Jo», svarade Nicolette.
I det de sade farväl, ihågkommo de,
att de icke rört vid hvarandra sedan det
första symboliska mötet. Ja, de hade
haft så mycket att tala om, att de aldrig
fått tid att ens riktigt se på hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
