Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Musikrevy. Af Karl Valentin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKREVY.
3OI
genom ej till sin rätt, sången öfverröstas,
orden kunna ej tillräckligt uppfattas. Äfven
på scenen drunknade ordet ofta i en allt-
för ensidig och stark ton ström, något som
gäller delvis äfven om herr Forsells i öf-
rigt förträffliga framställning. Hans stäm-
mas skönhet, kraft och glans, den vokala
prestationen i sin helhet, den sympatiska
framställningen, i hvilken godmodig hu-
mor blandade sig med värdighet och auk-
toritet, det skiftningsrika minspelet, utseende
och hållning — allt i förening gaf en syn-
nerligen träffande bild af Hans Sachs-figuren.
Herr Menzinsky var en ganska sympa-
tisk men något för borgerlig och prosaisk
Walther von Stolzing. Hans sång har att
uppvisa många varmt sagda fraser och väl-
ljudande partier, under det att i andra så-
dana rösten ej ter sig fri nog. Särskildt
täflingssången i första akten saknade till-
börlig schwung och styrka. Davids parti
utfördes af herr Malm, säkert och vackert
hvad sången beträffar, lifligt och muntert
i spel. Öfriga innehafvare af viktigare
roller hafva förut medverkat.
Regien lämnar fortfarande mycket att
önska. Exempelvis bör ljusskenet, som från
skomakareverkstaden faller ut öfver gatan,
vara så pass starkt, att det finnes någon
sannolikhet för att de båda älskande ej
våga sig förbi, bersån bör gifva illusion af
att verkligen dölja dem för de öfrigas
blickar, o. s. v.
Den tjusande musiken, den underbara
stämningen och den klara handlingen i »Mäs-
tersångarne» kunna icke gärna förfela att
göra verkan. En större sådan skulle dock
förvisso åstadkommas, om texten finge ett
så tydligt uttal, att åhörarne kunde upp-
fatta allt det som säges å scenen. Så är
emellertid för närvarande ej fallet, men det
bör för de uppträdande vara ett medvetet
och ingalunda oupphinneligt mål.
Massenets » Werther» har upplefvat en-
dast ett fåtal föreställningar och tyckes re-
dan hafva försvunnit från repertoaren. Den
innehöll en hel del välklingande och väl-
gjord musik. Dess tonsättare röjer skick-
lighet, elegans och en förfinad smak — om
man bortser från den egendomliga idén att
låta en dryckesvisa uppstämmas till den
orgelmusik, som ljuder inifrån kyrkan —
men isynnerhet detta hans arbete saknar i
hög grad egenart och har ytterligt få gri-
pande moment.
Stämningsfullt var det målande mellan-
spelet i sista akten. Den tablå, som illu-
strerar detsamma, föreföll däremot skäligen
öfverflödig. Då Lotte vid den föregående
scenens slut, inhöljd i sin kappa, störtar
ut för att hindra det själfmord, som hon
anar vara förestående, och vid nästa scens
början, iförd samma dräkt, inträder i Wer-
thers rum, skulle, tyckes det, mellanspelet
kunnat tala för sig själf. Tablåns iscen-
sättning var rätt vacker; månen och stjär-
norna öfver snölandskapet kunde dock hål-
lits litet diskretare. Det är här ett allde-
les liknande förhållande som i »Friskytten»,
sådan den uppsattes för några år sedan
och fortfarande gifves, och där sagans poesi
tillintetgöres genom den falska föreställ-
ningen att intet kan åskådliggöras tydligt
nog för publiken. Därigenom lämnas icke
det minsta spelrum för åskådarens fantasi.
Handlingen i »Werther» utgör en tra-
vestering af Göthes »Leiden des jungen
Werthers». Men äfven bortsedt från för-
vanskningen af förebilden, är den som
operatext föga njutbar. Hufvudpartierna
utfördes särdeles väl af fru Hellström och
herr Ödman. Liksom förlidet år i »Tosca»
ådagalade fru Hellström äfven i Lottes roll
huru hon allt jämt går framåt i sin utveck-
ling, framför allt beträffande uttryckets
styrka och öfvertygande framställning. Äf-
ven om musiken och handlingen i sin hel-
het ej förmådde intressera, blefvo enstaka
delar däraf i fru Hellströms återgifvande i hög
grad intresseväckande och gripande, burna
som de voro af rent mänsklig känsla och
af talande åtbörds- och minspel, fulla af
varma och träffande tonfall.
Fröken Hesse lyckades särdeles väl i
återgifvandet af systerns roll, apparitionen
tilltalande, rörelserna lediga, framställningen
osökt med tillbörlig barnslighet utan affek-
tation. Den lilla visan i andra akten hade
kunnat göras ännu lättare och graciösare.
Herr Oscars vackra röst förefaller ännu ej
tillräckligt behärskad, spelet skäligen stelt.
K. teaterns andra nyhet var Kienzls
»Ev ange liemannen», en opera som i Tysk-
land rönt en anmärkningsvärd framgång —-
något som till fullo förklarar dess uppta-
gande härstädes. »Evangeliemannen» är
ett populärt arbete, folkligt så väl till
ämne som musik, skrifvet af en skicklig
och rutinerad musiker. Den innehåller sång-
bara, väl orkestrerade och väl gjorda par-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
