- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
312

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vårt nyaste memoarverk. Af Nils Erdmann. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NILS ERDMANN.

glömma den, och likväl fann ingen sig
däraf besvärad».

Så kommer kriget, och Skjöldebrand
spar ej på anmärkningar mot härens ut-
rustning, särskildt mot tidens intendentur.
Följande hertigen 1789 är han med i sjö-
slaget vid Öland, där Lilljehorns manöver
att trots alla order dock hålla sig utom
slaglinjen tillskrifves konungens hemliga
befallning och fruktan att låta brodern
segra. Lilljehorns af Schück bilagda relation
ger ett halft stöd åt misstanken. Skada
blott att icke en trovärdigare man bestyrkt
dess innehåll!

Bland de hätska, mot adeln och mili-
tärerna riktade smädeskrifter, som talrikt
förekommo, var det en, om hvilken Skjölde-
brands kamrater — han hade utbytt hu-
sarerna mot Östgöta kavalleri — fått veta,
att biskop Lindblom i Linköping på egen
bekostnad omtryckt den och gratis spridt
den bland folket. I harmen beslöto de
att hämnas. De skulle icke visa sig hos
biskopen, aldrig antaga hans bjudning och
alltid gå, när han infann sig, äfven i ett
enskildt sällskap. Lindblom klagade hos
konungen, — och kavalleristerna blefvo
fotfolk. Kåren sammanslogs med länets
infanteri, hvars chef, Jernfeltz, var en ty-
rann. Befälet flyttades på indragningsstat,
och Skjöldebrands teckning af sina egna
och af skvadronens känslor vid deras af-
sked är rörande.

Några bilder från den bekanta riksda-
gen i Gefle afsluta Gustaf IILs tidehvarf.
Det synes, att en författare skrifver ■—
så lättläst och delvis så litterär är skild-
ringen. Vi märka det speciellt på de färg-
glänsande natur- och krigstaflorna i »Marsch
och segling», ett ganska effektfullt kapitel.
Och en idyll, om och vacker, ännu af åld-
ringen målad med ett behag, en eld, en
styrka, en sanning, en poesi, som låter
hjärta och hand skälfva och tåren lysa i
ögonfransen, är historien om Skjöldebrands
äktenskap — en kort, men kanske just
därför så mycket mera glödande och ve-
modig saga. Den visar, att äfven Gustaf
lll:s tid hade plats för skär och fin älskog.

Skjöldebrand var en enkel och san-
ningskär natur, en alltigenom nobel per-
sonlighet. Ehuru han, som vi redan an-
märkt, hvarken förstod eller älskade konun-
gen, kände han ingen glädje öfver mordet.
Han noterar tvärtom, hur de bittra och

hatfulla känslorna mildrades — och han
är icke alldeles viss på, att Gustaf, i hän-
delse han fått lefva, skulle ha störtat lan-
det. »Gustafs död», säger han, »afbröt
loppet af en oviss och vidtutseende fram-
tid, som likväl, ehuru det föga var att
hoppas, lyckan, begagnad af geniet, kun-
nat vända till Sveriges fördel.»

Efter en kortare skildring af händel-
serna efter mordet, af Ribbings planer att fly,
af Lilljehorns fula karaktär ger oss Skjölde-
brand en liflig, delvis förtjänstfull teckning
af hertig Karls och Reuterholms aera.

Någon vän af den tryckfrihet, med
hvilken Reuterholms styrelse inleddes, var
han icke. Hans tankar om pressen och
publicisterna tangera en ton, som länge
varit härskande äfven under det gångna
seklet. Hvilka är det som skrifva? Ur-
spårade och lägre tjänstemän, som behöfva
en slant till sin utkomst. »Alla dessa
hysa en inbiten ilska, för det de ej haft
framgång i tjänsten • de afundas alla, som
stå högre på lyckans trappa, de trängta
efter glädjen att kunna skymfa dem och
tillika vinna ett slags betydenhet, som de
på intet annat sätt kunnat ernå. De fram-
träda som allmänna opinionens organer
och äro blott sin egen opinions • de ...
äga som domare den egenskapen att vara
till sin profession afsagde fiender af dem
de skola bedöma.»

I februari 1799 utnämnd till major
och öfveradjutant hos hertigen, för hvilken
han fortfarande hyser samma vänskap,
ehuru han ofta måste beklaga en allt mer
utvecklad svaghet och opålitlighet, blir han
själf i tillfälle att personligen se och höra.
Han vistas med hofvet på Drottningholm,
han iakttager sin förre studentkamrat från
Uppsala, Reuterholm, anmärker dennes
växande otillgänglighet och högmod, hans
enkelhet i vanor och oegennytta, men äfven
hans oblidkeliga hat och förföljelselusta,
om han retades, hvilket gick lätt nog, hans
feghet och hans personliga rädsla. Skjölde-
brand är förvånad öfver, att han »med så
mycken småaktighet» icke desto mindre
»kunde hålla i sin hand ett rikes tömmar
och i vissa delar ej föra dem illa». Me-
moarskrifvarens vänskap för hertigen låter
honom t. o. m. yttra, att den miserabla
förmyndarestyrelsen, »då några svagheter
och några småaktiga förföljelser undan-
tagas», i det hela förtjänade beröm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free