Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Vårt nyaste memoarverk. Af Nils Erdmann. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRT NYASTE MEMOARVERK.
313
En annan af denna regerings mera
framstående personligheter, rikskansleren
Fredrik Sparre, skildras, fullt korrekt att
döma af andra uttalanden, som »en myc-
ket liten man i alla afseenden, med stort
hufvud blott till rymden, narraktig i kläder
och åtbörder». Hans öknamn efter Malin
Rudenskölds process blef, som bekant, ris-
kanslern, emedan han önskat spöstraff.
Den vackra och olyckliga Malin, Sofia
Albertinas hoffröken, kommer Skjöldebrand
nära under sin tjänstgöring vid Drottning-
holm. De promenera och svärma tillsam-
mans, han förälskar och förklarar sig, men
utan framgång, och slaget faller, hon scha-
votteras, ett offer för Reuterholms hämnd.
Den dagen fick »visiren», som han
kallades, en blick, hvars uttryck lät honom
taga tre steg tillbaka. Blek af räddsla
mötte han endast skrämmande ögonkast,
tårar och en med sorg blandad afsky.
»Hertigen kom och såg ledsen ut, mid-
dagen blef ganska tyst, alla karlar, utom
två eller tre lycksökare, sågo sorgsna och
harmsna ut. Ett par gånger föllo hertig-
innan och flera damer i gråt» . . .
I oktober 1794 blef Skjöldebrand löjt-
nant vid drabanterna (öfverstes rang). Me-
ningen var, att han skulle återställa ord-
ningen inom denna sedan länge förfallna
kår, som bl. a. äfven gjort grefve Claes
Julius Ekeblad förtviflad. Märkvärdigt nog
stod han kvar till 1797, men då var han
ock så uttråkad af förföljelser från de af-
undsjuka herrar, som i egenskap af kapten-
löjtnanter skulle föra ett befäl, hvilket
öfversteg deras krafter, och af intriger från
de underlydandes sida, att han afgick, ehuru
detta steg bragte honom i relativt armod.
Efter en längre färd i Lappmarken och
Finland, där han gjorde teckningar för sitt
planschverk »Voyage pittoresque au Cap
Nord», deltager han i Norrköpings riksdag
år 1800. Han ger en utförlig och allt
utom smickrande karaktäristik af Toll, han
berättar om kröningen, då biskoparna taga
undervisning af hofsångaren Karsten för
att kunna mässa, och då kröningshästen,
som blifvit inriden af hofstallmästaren grefve
Frölich, plötsligt stannade utanför ett hus,
där grefven dagligen plägat dröja vid en
vacker frus fönster.
Skjöldebrand sällade sig till oppositio-
nen och afsade sig, efter flere stormiga
uppträden, adelskapet. Jämte de andra
lagförd, slapp han undan med 16 rdr. 32
sk. banko i böter. Gustaf Adolf söker
närma sig oppositionsmannen, det blir au-
diens, och den pedantiske korpralen, hvars
lugna säkerhet, enkla höghet och värdig-
het, men äfven oböjliga envishet, galna
infall och ständigt ökade oro konstateras,
lägger af masken, blir en ensam, missför-
stådd och missnöjd människa, som klagande
brister ut i tårar. »Jag är ej lycklig. Jag
älskar ej att regera. Men jag är kung, och
det är min skyldighet. Jag har icke den
gåfvan, min salig far hade, att göra sig
älskad och intaga människor, och jag me-
nar dem så väl som han. Jag är ofta
orolig och plågad — då tror man mig
vara ond» . . .
Ett nytt sekel, en ny tid och nya öden
för Skjöldebrand, hvilken dock först år
1808 åter inträdde i tjänst. Han blef då
en mera aktiv personlighet, något som
ökar intresset, och äfven värdet, af de
följande volymerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
