Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
CARL G. LAURIN.
ställningen af konstnärslifvet. Denna pjes
är ej vidare djupgående, men totalintrycket
blir ej banalt som i franska, äckligt som i
tyska konstnärspjeser. Handlingen är fars-
artad* man för »måttligt skämt» med en
gammal farbror, hvilken af herr Hultman
tolkades på ett i mitt tycke dråpligt sätt
med all sin andfådda vänlighet och gam-
maldags siratlighet. Herr Hedlund var con
amore bonvivant och toujours karl, som
det heter på svenska, och herr Lambert
särdeles lyckad i en farsroll. Bland da-
merna hade fröken Åhlander ett mycket
roligt moment, då hon motade in en af
konstnärerna i ett hörn för att riktigt grund-
ligt få upplysa honom om hur en tafla
skall vara beskaffad för att vara »konst».
Fröken Borgström var en lustig och näpen
modell, och Iröken Lindstedt spelade utan
att behöfva anstränga sig en söt och natur-
lig flicka.
Det är svårt att förneka att under de
senaste fem månaderna den värdefullare
repertoaren varit att finna på Svenska
teatern.
Sedan Ibsen slutat att skrifva, torde det
ej vara många som vilja förneka, att Dag-
lannets författare är nordens främste nu
verksamme skald. Hans »Paul Lange och
Tora Parsberg» är väl det sista verkligt
fullviktiga på det dramatiska området i alla
tre landen. »Daglannet» ökar emellertid
ej hans lagrar. Förmodligen anser han
själf detta skådespel vara hans främsta,
ty dels är det sist i ordningen, dels blef
det ej mottaget med den spontana för-
tjusning, som hälsade »Paul Lange och
Töra Parsberg» och dels är det de klenaste
barnen som författare, mammor och konst-
närer bruka tycka mest om. Nordiskt ver-
kar skådespelet, ty norrmännen må »melde
sig ud av Norden» hur mycket de önska,
så ligga vi i alla fall bredvid hvarandra
andligen och lekamligen med vår »fælles»
riksgräns, och därför förstås och uppskattas
den friska norska luften i pjesen synner-
ligen väl i vårt land, men äfven en del
små lustigheter med nationell färg kunna
ej undgå vår uppmärksamhet. Vi småle
förstående, då Stener rånar herr Ramset
på kontraktet, d. v. s. på den ömsesidiga
uppgörelsen om Daglannet. Detta sätt att
taga saken i egen hand tyckes vinna all-
mänt gillande i familjen Dag. Äfven koket-
teriet med Svarturen, för hvilken man plikt-
skyldigast skall springa upp och ned i sol,
i regn, i halka, i dimma, förefaller, hur
äkta nationellt det än är, litet småbarns-
aktigt. I Savoyen bo hyggliga människor
vid dubbelt så höga berg utan att bli hög-
färdsgalna för det. Egentligen bör det väl
vara en osäker borgen för ett lyckligt äkten-
skapligt samlif att kunna speta upp på
»Le Svartur», för att tala med den franska
fru Félicie. Naturligtvis är alltid fysisk
duktighet något att sätta värde på äfven i
äktenskapet, och kanske kunde man på
våra omätliga insjöar roddtäfla om vackra
Jönköpings- och Vänersborgsflickor.
Fröken Lundequist gaf trovärdighet åt
Ragnas norsk-amerikanska frihetslust, och
man tviflar ej på, att det beredde henne
ett nöje att försvara sin dygd med spruta,
sedan hon lockat till sig sin »allt för mänsk-
lige» amerikanske husbonde med en bril-
jant utförd, enligt hennes eget omdöme
vågad fransk visa. Här inträder ett för-
hållande, då jag får det sällsynta nöjet att
samtycka med de åldriga tanter, som ogilla
dylik sprutmoral, hvilken kanske är en ut-
veckling af handskemoralen. Själfva prob-
lemet motsatsen mellan gammalt och nytt
fick ej den klarhet och pregnans, som man
kunde ha önskat. Ett fel af författaren
var den fransk-norska rotvälska, som fru
Félicie Dag måste tala. Den begåfvade
skådespelerskan fru Sandell redde sig emeller-
tid bra med den svåra rollen. Alla spelade
åtminstone aktningsvärdt, och pjesen med
sin starkt norska stämning behagade i hög
grad publiken. Vi äro så vana vid att få
dramatiska mästerverk från andra sidan
Kölen, att vi applådera af gammal vana,
i synnerhet då skådespelet är författadt af
en sådan storhet som Björnson.
Emellertid har också »Daglannet» åt-
skilligt som visar lejonklon. Ragnas lifs-
berusning vid hemkomsten och den vackra
scenen, då Bertha för den älskvärdt nyfikna
modren berättar om sin började kärlek är
af verklig skönhet och har den doft af
vårluft och nyutspruckna löf, som den ung-
domlige åldringen nästan alltid förmår in-
gjuta i sin diktning.
I mars gick den länge bebådade Amor
och Hymen öfver Svenska teaterns scen,
och det var med stor nyfikenhet och för-
väntning man afvaktade ridåns uppgång.
Här skulle man få det sällsynta nöjet att
se ett svenskt original, där uppslaget ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
