Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4io
CARL G. LAURIN.
ske i synnerhet det sista afskedet i fjärde
akten med dess starka och äkta känslout-
brott voro skådespelarekonst af bästa slag.
Prins Neckljudof med sitt eviga morali-
serande var en förvanskning af Tolstois typ
i romanen och kunde väl svårligen af herr
Klintberg utföras på annat sätt. Jag har
varit i tillfälle att se »Uppståndelse» på
Odéonteatern, och den franske framställaren
hade exakt samma fel. Lärorik förefaller
juryscenen. Sådana personer, som ej ha
sin uppfattning om jury i brottmål klar,
borde visserligen helst läsa boken men
kunna kanske ha nytta af den förkortade
sceniska framställningen af en rättegångs-
form, som utmärker sig för sin kolossala
risk för den oskyldiga. Under jurysamman-
trädet spelade herr Emil Hillberg på ett
utmärkt sätt den vårdade ämbetsmannen, hjärt-
ligen uttråkad utaf alla dumma frågor och
missuppfattningar. Men äfven om alla dessa
jurymän hade erbjudit den största garanti
för rättvisa, som den store folklige idealis-
ten grefve Leo Nikolajewitsch kan tänka
sig, d. v. s. varit bönder med hufvudena
mera fyllda af ohyra än af vetande, hade
utslagets rättvisa varit lika tvifvelaktig, och
jag hoppas, att jag, så länge jag är oskyl-
dig till urbota brott, slipper risken att
dömas af »rättvisan i dess mest demokra-
tiska form». Pjesen var ganska förtjänstfullt
uppsatt, och typerna i fängelset föreföllo
både naturtrogna och ledda af en god regie.
Utan att direkt höra till en artikel om
Stockholms teatrar hade i alla fall herr
August Lindbergs uppläsning af Sofokles’
Oidipus ett sådant intresse för alla teater-
intresserade, att den här måste beröras.
Herr August Lindberg, hvilkens järnenergi
är beundrandsvärd, har under några år
försökt att vända allmänhetens uppmärksam-
het på några af världslitteraturens drama-
tiska storverk, »Stormen», »Faust», »Per
Gynt» och nu senast »Konung Oidipus».
Ett fåtal begagnade sig af tillfället att höra
uppläsningen af detta egendomligt gripande
skådespel om en konung, som slungas från
lyckans höjder, utan egen förskyllan för-
följd af afundsjuka gudar. Men är det
också ej naturligt, att ett drama, som for-
drar scenens perspektiv och som, de kam-
marlärde må säga hvad de vilja, är ämnadt
att uppföras och ej att läsas, skall vara ett
drygt arbete t. o. m. att åhöra? Om man
jämför den intensa njutning en Mounet-Sully,
den eljes ofta så gränslöst tillgjorde skåde-
spelaren, beredde oss under sitt gästspel i
denna roll genom sina rytmiska vrålanden
och sina storslaget plastiska åtbörder, så
förefaller en Lindbergs uppläsning i den
ryktbara »ledsamma lokalen» vid Drottning-
gatan mycket matt. Man häpnar hufvud-
sakligen öfver skådespelarens konstentusiasm
och arbetsifver, och man mumlar nå-
got om missbrukad mannakraft. Det är på
teatern som några få, några ytterligt få,
vilja se i omsorgsfull instudering dessa klas-
siska skådespel, publikens majoritet skall
i alla fall helt naturligt hålla sig på vörd-
nadsfullt afstånd, ty utan grundliga förbe-
redelser och litteraturhistorisk skolning måste
de förefalla hardt när obegripliga, liksom
Aristofanes’ skildringar af Atenluft — från-
sedt det litterära värdet — äro nästan lika
dunkla för vår allmänhet som Emil Nor-
landers Stockholms luft kommer att bli för
våra efterkommande om 2,000 år. Hvad
är det för egenskaper som komma en ny-
årsrevy att räcka till midsommar? Lätt måtte
det ej vara att hitta på dem, ty eljes skulle
herr Norlander ha större konkurrens. Hvil-
ket i eminent mening socialt nöje teatern
är, förstår man, då man åhör en dylik fö-
reställning, där publiken bokstafligen skri-
ker af förtjusning och stolthet att ha hän-
delsernas nyckel i sina händer. Hvarför
skulle jag neka till, att jag äfven själf hade
roligt af flera anledningar? Mycket af stock-
holmskt godt lynne, mycket af någon sorts
pjåskig menlöshet och idioti, äfven den
stockholmsk, låg öfver skämtet. I förra
fallet kallar man stockholmarne »vi», i det
senare »dom». Folkpsykologen har mycket
att lära af pjesen. Med odeladt nöje såg
man Elis Olssons trygga och verkningsfulla
humor, och den begåfvade fröken Lejman
var som Sundbybergs-Charlott helt enkelt
»kväsig» i detta ords vackraste mening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
