Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Alfhild Agrell. En skiss. Af Klara Johanson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
KLARA JOHANSON.
språk, som alltid hade ägt djärfhet och
fräschör, fastän det icke sällan led af non-
chalans och osäkerhet, får här glans och
rytm, och dess öfverflöd på frappanta bil-
der och dristigt tillyxade ordfogningar ger
det ett tycke af nyskapelse. Det ser ut, som
om författaren till denna bok för första gån-
gen släppte sig riktigt lös och med fulla händer
öste ut af något länge sparadt och hopadt.
Men eget nog skänker »Guds drömmare»
ett liknande intryck. Alfhild Agrell måtte
liksom Elena Richert upplefva flere vårar.
Men det är på tiden att inflika feno-
menet Lovisa Petterkvist, som kronolo-
giskt infaller närmast före Stig Stigson.
Ett kontrastpar, som man kan baxna för!
Det måste ha varit i ett anfall af missmod
och laisser-aller som Alfhild Agrell iförde
sig Buchholz’skans skepnad, ett mycket oprak-
tiskt företag, som allvarligt hotade hennes
reputation. Skämt är skämt, d. v. s. nå-
got ytterligt värdelöst; man kan ha utmärkt
roligt åt det, men man granskar det inte
närmare. Ett förunderligt uthålligt humör
och en öfversvallande komisk fantasi genom-
löpa de bägge digra luntorna om herrska-
pet Petterkvists äfventyr såväl i Stockholm
som hemma i Jockmock. Denna sorts upp-
sluppenhet var förebådad, men helt svagt,
i den farsaktiga pjesen Småstads lif, som
uppfördes 1883 på Södra teatern och var
re’n gammal då, tror jag.
Fru Petterkvist är emellertid en sam-
mansatt figur, icke att dechiffrera vid första
anblicken. Den satta och naiva småstads-
matronan, som råkar i så många misstag
och klister, är dubblerad med en naturligt
förnäm, ytterst finkänslig och poetiskt sen-
sitiv personlighet, afvog mot lurendrejeri och
feghet, mot platthet och kärnlös konvention,
en person i släkt med den dramatiska upp-
rorskvinnan jag har talat om och med Stig
Stigsons »själsfolk». Sådant är fru Petter-
kvists innersta jag.
Det blir inte så mycket utrymme kvar
för Guds drömmare, som jag hade afsett.
Min artikel borde visst hufvudsakligen varit
en recension öfver denna författarinnans se-
naste bok \ i stället har jag gjort ett utkast
till dess förhistoria.
I denna sin största, egendomligaste och
individuellaste skapelse har fru Agrell sam-
lat sig som aldrig förr. Det förefaller som
om tankar, fantasier och figurer, som stigit
upp i henne under olika stadier af hennes lif
och fått sin plats i olika verk, utvecklade
och omgestaltade stämt möte i detta. En
sats, som uttalas här och som bildar re-
sumén af den manliga hufvudpersonens
luttringsprocess : »Endast den som lidit är
präst», har jag träffat nästan ordagrant i
en öfver minst tjugo år gammal novell.
Men hvilken skillnad på prästtyper där och
i romanen! Pastorn i »Guds drömmare»
torde vara den helaste och med säkrast
intuition danade figur Alfhild Agrell någon-
sin åstadkommit — en fullkomligt ny ge-
stalt i vår litteratur och endast gryende
i verkligheten.
Makarna i »Vår!» beträda skådeplatsen
igen, hunna till medelålder och förmögen-
het men icke skylda under sina ombytta
namn. Dessa två höra till fru Agrells mest
omhuldade barn — fast hon en gång följ-
de dem genom sex akter, har hon måst
taga sig an dem på nytt. Och nu har hon
gifvit dem en dotter, hvilken i sitt luftiga,
öfverjordiska väsen rymmer kvintessensen
af det renhets- och rättfärdighetsbegär, som
hon en gång förkroppsligade i förförda och
olyckligt gifta mödrar. Kunde Margareta
blifvit mor, så hade det varit till en Messias.
Ung alltjämt i sin sjudande verve och
oförsagda fantasi andas Alfhild Agrell,
hon som för två decennier tillbaka betrak-
tades som den typiska tolken för dåtids-
släktets ideal, samma religiösa atmosfär som
de nu unga. Lika litet dogmfast som de,
anande hellre än troende, har hon ännu
mycket att »grubbla färdigt», som en af
hennes älsklingstermer lyder. Just detta, att
hon aldrig varit färdig, aldrig fixerat sig
för beständigt i någon viss pose, har hind-
rat henne att markera den fasta plats i
vår litteratur, hvars läge man dock numera
bör kunna bilda sig en föreställning om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
