Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Per Hallströms »Skogslandet». Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER HALLSTRÖMS »SKOGSLANDET):
453
senare släkten. Hallström griper myten så
att säga in statu nas centi, i det ögonblick
då den upphetsade inbillningen förlägger
bilden till verkligheten utom sig, och han
förmår skildra detta våldsamt flammande
känslolif med en styrka och en typisk stor-
het, som lyfter sägnerna upp till det all-
mänmänskligas plan. Nattrammen blir mer
än ett spöklikt väsen, han blir själfva den
vildaste ånger, det bittraste samvetskval,
som kan pina en mänsklig själ.
Så ger oss Hallström i dessa dikter
starkt och sjudande mänskligt lif, ursprungs-
kraftigt och otygladt, sinnebildligt stort i
sin primitivitet. Naturen, skogslandet med
fjäll och skog, is och sjö, står som en bak-
grund för de väldiga scenerna, och icke
som en död horisont bara utan som med-
verkande, medbestämmande genom sitt mäk-
tiga inflytande på människornas känslolif
och tankevärld.
Till dessa behandlingar af folksägner
sluter sig organiskt och konstnärligt beräk-
nadt en del dikter af mera rent lyrisk
karaktär. Var det enligt sakens natur i
de berättande dikterna framför allt de dra-
matiskt upprörda, de mörka och ofta fasans-
fulla momenten i natur och lif som gjorde
sig gällande, så möta oss i dessa inströdda
poem den ljusa och fredliga hvardagen och
högtidens strålande andaktsstämning. I en
särskild dikt besjunges i graciösa och naiva
strofer husdjuren, mänskans förtroliga och
trofasta vänner, som dra sin trollkrets af
uppoffrande tillgifvenhet och värmande skydd
kring den eljes värnlösa och prisgifna. I
»Sagostunden» är barnskaran med, storögdt
lyssnande, försänkt i fantasiens gyllene värld,
medan stormen och åskan rasa utanför. I
den underbart rena och förklarade dikten
»Annandag jul» klingar den ton af stilla
resignation och mild förtröstan, som kanske
är allra mest personlig. Det är familjen
som i högtidlig bidan väntar på gryningen,
en tafla af nästan mystisk skönhet:
Se, se nu lyftas bergen,
som skaparordet ljöde,
och strimman, grå till färgen,
belyser matt vårt öde.
Natten blir till gryning svag,
som visar våra kära
med högtidsbleka, stiüa drag
oss nära.
Öfver denna dikt är en helgd och en
ljuf ro, som lyfter till andakt; där finnas
rader, som lysa som tårade ögon.
Det lider knappast tvifvel, att Hall-
ström når högst i dessa lyriska dikter.
Hans utomordentligt förfinade och person-
liga versform med dess starka sträfvan mot
pregnans och förkortning kan i de be-
rättande dikterna någon gång bli tung och
svårförståelig, i dessa sånger har den en
nyansrikedom, en musikalisk klang och en
innerlig stämningsmakt, som man endast
kan beundra. En dikt som »Solsången»
är klassisk, den hör till det djupsinnigaste
och skönaste i hela vår lyrik. De kraf
som själfva naturen ställer på oss, vårt
lynnes samhörighet med den luft och jord,
som är vår, kan icke uttryckas genialare.
I den sista strofen med sin inspirerade
flykt få slutorden en väldig psalms bredd
och manande kraft. — Till pärlorna hör
också den lilla cykeln »Flyttfåglarna». Hur
beundransvärda äro icke rader som dessa:
Och farans närhet, skuggans fall
och morgondagg, som dröjer kall,
och solens bleknadt tunna ljus
och trädens skärpta hårda sus
och ängslig tystnad, allt tar röst
och hviskar lågt: nu blir det höst.
Din natt blir lång, din dag blir kort,
din värld blir trång. Du måste bort.
Eller den oändligt gripande andra sången,
af hvilken endast ett par strofer må följa:
De lyfta sig en kväll, när flamman
af ramladt bål med moln sig täckt.
De hvirflas högt, de drifvas samman
som vissna löf för vindens fläkt.
Och det är sångens afskedssmärta,
som darrar stum, som skälfver »svag,
och det är mörkrets skrämda hjärta,
som slår i deras vingars slag.
Per Hallström har i »Skogslandet»
gifvit oss en rundmålning af svensk natur
och svenskt lif. Det starka och vilda, det
mörka och hemska, som slår mot oss ur
sägnernas värld och ur verklighetens, har
sin plats där, likaväl som det ljusa och
soligt varma. Vinternattens frostkalla stjär-
nor, sommarnattens doftfyllda skymning,
hatets och hämndens värld, likaväl som kär-
lekens och förtroendets — allt rymmes i
hans verk, allt har han som konstnär be-
härskat. Högst har han väl nått, där hans
egen personlighet fått omedelbarast uttryck,
i de lyriska dikter, som spegla hans inner-
liga, vekt och varmt medlidande men på
samma gång manliga och starka natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
