Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
BO BERGMAN.
I afdelningen »Minnen» träffas många
vackra dikter. Bland de bästa är Berze-
lius och Wallin, skrifven 1879 ÜU hundra-
årsminnet. Jag citerar begynnelsestrofen:
Full af eld och glans på himlens båge
öfver Gustafs tid hans stjärna stod.
Bellmans snille brann med härlig låge,
Sergel göt i marmorn lifvets flod.
Än var allting lugnt kring kungastolen;
tjusarn, som där satt så mild som solen,
spridde huldrik kring sin nådes strålar,
utan aning om en kväll i blod.
Låt vara att detta är Tegnérsklang,
klan^ är det i alla fall, och hela dikten
är en förträffligt genomförd parallell mellan
de bägge berömda männen. I öfrigt gäller,
att ju mindre frackklädd författaren uppträ-
der, ju mindre officiell attityden är, dess
lättare har han att rycka oss med. En frisk
och äkta sak är dikten Till Pontus Vik-
na’ i sitt intima parlando, halft impromtu,
och med den varma, vemodiga humorn i
afskedsögonblicket. Här ha vi Carl Ru-
pert Nyblom midt ibland oss. Och vi
känna igen rösten.
Det är en röst som vill entusiasmera,
därför att den är entusiasmerad själf. Ett
patos som gärna trummar litet på orden,
men som aldrig skriker upp i falsett. Nå-
got från skandinavismens bästa dagar är
kvar i denne gråhårige yngling, alltid redo-
bogen att hålla ett skåltal för fosterlandet,
alltid med famnen öppen och därför alltid
mötande öppna famnar, varmblodig, lätt-
rörd, oförbrännelig, ett afundsvärdt gemyt
och ett äkta svenskt. Hans fosterlands-
känsla och hans ungdomssinne äro hans
dikts som hans lifs röda trådar. Och till hur
mycket vackert ha icke dessa trådar spun-
nits! Det är de som gifvit oss sången om
Geijers hus, där ett stort minne apoteo-
seras och där bilden af det lilla trähuset i
Odinslund växer och förvandlas i något rent
andligt, i ett tak öfver landet:
Så långt som hjärtan klappa svenskt
och svärma för att fosterländskt
en manlig tanke forma
och älska frihet, sanning, ljus —
så långt sig sträcker Geijers hus!
Och i Orion ändtligen med sin glans
af vinterköld och stjärnor och med sin
stora, blåsande rytm, kanske samlingens
konstnärligt yppersta dikt, är det åter denna
patriotism, stegrad till svärmeri, som gifvit
inspirationen.
Naturligtvis märkas annars åren i dikt-
samlingen. De tidigaste dikterna äro väl
i allmänhet de bästa. Ingifvelsen har tor-
kat fortare än hjärtat hos Carl Rupert Ny-
blom som hos många andra. Det är blott
åt de stora, åt gudarnas skötebarn som
dikten räcker nya gåfvor för hvar ålder.
För »dagens sångarätt» är denna poesi
gammal, och dock skall man vara orättvis
för att icke erkänna det vackra den bju-
der på. Men det fordras annat nu: hetare
brygd, rikare instrumentation, hvassare öga,
känsligare och mer förfinad hörsel. Det
fordras så mycket och det har också gif-
vits mycket — om än inte så mycket, som
samtiden alltid är böjd att tro om sig själf.
Förgängelsemärket öfver äfven firad dags-
poesi kan godt upptäckas både här och
hvar.
Men innan jag tar itu med dessa de
sista dagarnas heliga, eller rättare oheliga,
kan det vara lämpligt att egna några rader
åt en liten diktsamling, som så att säga
står på gränsen mellan två poetåldrar. Dikt-
samlingen lockar med den vackra titeln
Det lyckliga landet, och författaren kallar
sig Hans Vik. I ämnesval och lifsuppfatt-
ning har han sina rötter i en äldre gene-
rations idylldiktning; metriskt har han lärt
ett och annat af senare tiders barn. Det
är en varmhjärtad, blidt munter och blidt
allvarlig poet i de mognare åren, utan det
minsta bländande i sin uppenbarelse liksom
utan vidare ursprunglighet, med öga för
lifvets solsidor, för sommar, landtlif, oskyl-
dig ungdomsglädje — allt han funnit i »det
lyckliga landet».
Ja, mitt med längor och logar
är landet, där lycklig jag bor.
Ja, mina dess milsvida skogar
med sjöar, där ingen ror.
Han sjunger vackert om syster Afton-
stund, som kommer med sagor på sina
läppar, om vårens lycksaliga dagar, om
gossen och flickan, som sjunka kind mot
kind, om bosättning och om »den lille»,
om midnattssol och morgon i skogen, om
Skagen, Runeberg, Artur Hazelius. Hans
vers har välljud och rytm också ibland,
är formellt oklanderlig, men utan personlig
touche. Det mesta är slät mark. Man
behöfver inte frukta för att plumsa ner i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
