Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK.
457
någon grop, och ännu mindre gör man
några bergbestigningar. Författareperson-
ligheten saknar betydenhet.
Och dock, poesi är det mesta i det
lilla häftet. En öm, renhjärtad, frisk, lifs-
kär poesi. En alldeles särskild stämning
hvilar öfver dikten Första maj. Det är
vår barndoms första maj som skildras, den
riktiga första maj, när det inte snöade
som nu för tiden, när himlen var blå och
träden gröna och hela staden gaf sig ut åt
Storgatan för att se på den kungliga kor-
tégen och på Karl XV till häst, så vacker
som han galopperar på Kjörboes tafla på
Nationalmuseum. Författaren har här fått
in en gammaldoft i versen, en tunn, mild
glans, som gör poemet till ett verkligt litet
konstverk. Man minns det, när man lagt
ihop boken.
Annars är det just diktsamlingens kar-
dinalfel, att så litet löser sig ur den för
minnet. Man har kvar känslan af något
sympatiskt och med få undantag (bland
hvilka det olyckliga gymnasistpoemet Neros
död är det mest påfallande) ganska lyckadt.
Redligt arbete och redlig skönhetsglädje
också. Men icke mycket mer. Steget till
den konst, som icke rullar i gamla hjul-
spår, som söker nya vägar och nya domä-
ner, som vill upptäcka med fara att gå vilse
och gå vilse just för farans njutning, det
steget är stort.
Tar man det nu med ens till Vilhelm
Ekelund, den hypermodernaste af de mo-
derna, är det som man komme till en ny
poetras, ett nytt modersmål. Det finns
ingenting som leder tillbaka till de tre
redan behandlade poeterna. Klyftan är
oöfverstiglig. Nu är det visserligen sant,
att det är en klyfta omkring honom äfven
i hans egen generation eller, med andra
ord, att hans individualitet är särskildt
skarpt markerad, och dock kan man na-
turligtvis här slå bryggor öfver till besläk-
tade själar. Ingen, minst en poet, kan
isolera sig från det han vuxit upp i. Han
är barn af sin tid, det är tiden som gör
honom till poet — genom att draga honom
till sig eller repellera honom.
Men han har i alla fall, denne half-
blundande drömmare, denne själslyssnare,
ständigt vänd mot sig själf, med en hallu-
cinants ända till smärta skärpta sinnen —
han har i alla fall skaffat sig en egen värld
i världen, ett eget hus, en egen park att
lustvandra i och omgärda med gallerspjut.
Där går han och dyrkar sig själf, gråter
öfver sig själf, darrar för sig själf. Han
är en Narcissustyp och en enstöring, som
rycker till vid beröringen med yttervärlden.
Som en sjuk fågelunge stoppar han hufvu-
det under vingen för att få vara i fred.
Tills han plötsligt störtar upp, skrämd, i
ett slags blindt begär att komma loss från
sig själf — ut i lifvet, som fågeln mot
gallret. Och faller igen, med knäckta
vingar . . .
In candidum är Vilhelm Ekelunds fjär-
de diktsamling. Det har påståtts, att den
skall vara betydligt underlägsen åtminstone
hans båda närmast föregående. Jag har
knappt kunnat märka det. Hans register
är icke större, men det är icke heller
mindre än förr. Konturlös, stammande,
suck mer än sång, melodiösa fantasier mer
än utformad melodi, själsvibrationer om-
satta i ord med ängslig skyndsamhet för
att icke den första skälfvande rörelsen skall
hinna stanna, sådan har hans konst varit
från den stund den framträdde, och sådan
är den ännu. Hvar ny diktsamling från
hans hand är blott några flera toner i
samma sällsamma hymn, som hans själ
sjunger genom åren. Tonarten är den-
samma. Han kan fördjupa, förfina, för-
andliga sitt jag ytterligare, det är möjligt,
men hans område blir knappast ett annat
än det är. Han är fången i sin egen
lustgård.
Det är de ensamma öfverfulla timmar-
nas bottensats, denna poesi, och den skall
läsas i sådana stunder. Den bör tas dropp-
vis. Då kan den understundom verka som
en uppenbarelse, som en qvinta essentia,
utsökt och lätt förflyktigad. Som tron ford-
rar den det rätta sinnet. Citat tjäna här
egentligen till ingenting, och dock kan jag
inte låta bli att anföra följande
BÖN UR ÖDE TID.
O heliga ljus, o
stjärnors kvällande glans,
gjut i mitt hjärta på nytt lifvande
förlösande strålens kraft!
Lyft, o lyft mig åter!
Se, jag förtvinar maktlös,
se, min själ har blifvit lik en
gul förvissnad ängd:
Ve mig! Ve
af sången öfvergifne.
Det svindlar mig att vara allena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
