Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
BO BERGMAN.
Hur är inte här ett diktar hj ärtas ån-
gest öfver steriliteten sammanpressad i ord!
Den pinande ensamhetskänslan hos den
öfvergifne, som är van att umgås med sin
genius, för att tala i Vilhelm Ekelunds stil,
har lättat sig med detta rop ur ett betyngdt
bröst.
En annan dikt, Daphnis, är i all sin
korthet betagande:
Solen i den svala luften sväfvar,
purpurklarhet bergen bära:
mer än morgonglans som bäfvar,
Daphnis, är den skära
glöden i din hy,
mer än bergens doftande azur
blodets fina rosensky,
som beskuggar
kindens dårande kontur.
Detta är naturligtvis snarast ett utkast
till en dikt, men hur på en gång afrun-
dadt och »henaandet» i sina lätta, ljusa
pastellfärger. Synen smälter i ett rosigt
töcken. Ofta blir emellertid detta smältande
i Ekelunds poesi till bara dimma; hvarenda
kontur löses upp, och man får inte tag i
någonting. Det hysteriska draget kan ock-
så verka tröttande, ibland enbart retsamt,
så att man får en högst prosaisk lust att
klappa skalden på axeln med ett vänligt:
gråt inte, det är inte så farligt! Nervdall-
ringen blir en mera stålsatt läsare litet för
skarp.
Språkligt är det en egendomlig, eterisk
glans öfver denna poesi. Etiketten made
in Germany finns nog alltid. Vaggan har
stått i Tyskland, den blå blommans, icke
Kaiserns. Det vimlar af germanismer: upp-
tona, uppsmattra jubel, framvandra o. s. v.
Uttryck som »det svindlar mig», »minner
mig min första ungdoms lidande» äro ju
icke svenska. Men vill man inte spela allt
för sträng magister, så kan man tåla dem
rätt bra i det sammanhang där de stå.
Mera smaklöst förefaller då att ge en dikt
titeln: Sonntagsheimweh im Tier g arten.
Skaldens öra måtte vara bra förälskadt i
detta »Sonntagsheimweh» för att man inte
skall få det öfverflyttadt — på samma gång
som dikten, höll jag på att säga. Ty som-
liga dikter kunna rent af verka som ur-
sprungligen skrifna på tyska. Man hör det
främmande språket under, som andhämt-
ningen ibland under en sång, när man
kommit sångaren för nära inpå lifvet.
Är romantikens Tyskland Vilhelm Eke-
lunds andliga fosterland, så har en annan
ung poet, som ryckt fram ett duktigt stycke
i ledet med sin andra bok — Sven Lid-
man — gått tillbaka ända till Hellas och
senantiken för att finna »sin själs landskap».
Redan hans debut, Pasiphae, spelar bland
vinklasar, Bacchuståg och hetärbäddar. Det
lilla häftet visar afgjord talang. Det är
mycket ungt, mycket bullersamt och myc-
ket ojämt, uppfylldt af ett brinnande yng-
lingsblods febersyner, med så rik tillgång på
»vanvettslystnad», »vällustrossling», »spasm»
och »orgie», att det godt kan räcka till
många böcker och många poeter i vårt
kylslagna klimat. Skalden är en ung hed-
ning, och han draperar sig litet skrytsamt
i sin toga och sin Afroditekult. Rökelsen
i hans vers stiger kring Pasiphaès hvita
barm, som ensam kan skänka hans tillvaro
mening. Njutningen, spänd ända till lifs-
glömska och dödslängtan, är hvad han vill
och drömmer om, hvad som fyller hans
dagar och nätter. Han har motton från
Theokritos och Catullus. Odi et arnö, jag
hatar och älskar, står det i det sista, men
hatet är säkert icke så djuptgående. Det
är hatet i ett blod efter öfvermättnaden,
ett nervhat som dör när aptiten kommer
igen. Och den är där på nästa sida.
Talangen är emellertid, som sagdt,
omisskännlig. Rytm och framför allt färg finns
det godt om. Han säger själf i inlednings-
dikten Till gudinnan med de röda läp-
parna :
Vin som ger rus åt alla som dricka
gif i min diktnings nygjorda läglar;
stenar och silfver, som ögat besticka,
guld som tål pröfning i guldsmedens deglar.
Gudinnan har bönhört honom mer än
en gång, och dock finns det alltför myc-
ket guld som icke »tål pröfningen». Tota-
litetsintrycket blir icke starkt, därför att
färgerna äro starka; det brister i utform-
ningen, helhetssynen, den konstnärliga be-
härskningen.
Att denna sista skulle komma med tiden,
när vinet fått sätta sig, var ju att förutse,
men det har förvånat att processen gått
så pass fort. Ty Primavera, diktarens
andra bok, är ett betydande steg framåt.
Den har inte gjort honom färdig, den är
ännu för litet samlad i sin kraft, för slös-
aktig med grannlåten, för mycket »kuliss-
poesi», men den har onekligen ställen af en
klang och en storhet, en pompöst vällande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
