Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Uttrycken för smärta och sorg i konsten. Af J. J. Tikkanen. Med 21 bilder. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTRYCKEN FÖR SMÄRTA OCH SORG I KONSTEN.
469
der sådana omständigheter är det påfal-
lande, att den tyckes saknas icke blott
i den fornkristna utan, sä vidt jag kän-
ner, i den västerländska konsten öfver-
hufvud under hela det första årtusendet
efter Kristus och att den anträffas i den
bysantinska först långt senare, för öfrigt
där blott i sällsynta undantagsfall, samt
i den italienska först under trettonde
seklet.
I en kyrklig sångbok från tiden om-
kring år 1,000 och härstammande från
klostret Prüm nära Trier ses en (enligt
inskrift) »upprörd flicka» korsa de rakt
sträckta fingrarna på samma sätt som
Medea i den pompejanska väggmålningen,
blott att händerna äro höjda framför
bröstet i stället för sänkta. Eljes fatta
sig de sörjande figurerna under elfte och
vanligen ännu under tolfte seklet med
den ena handen om den andra. Men
från och med trettonde seklet fick den
andra formen, händernas knäppande, icke
blott öfverhanden öfver deras vridning,
utan äfven en uttrycksfullhet i mångfal-
diga skiftningar af betydelsen och en
allmän utbredning och användning såsom
knappast någon annan åtbörd. Den vi-
sar nämligen nu en öfverraskande för-
måga till stegring — från resignerad
sorg till vanvettig förtviflan, från händer-
nas enkla hållande framför bröstet, an-
tingen pressade mot eller dragna ifrån
hvarandra, deras sänkande med eller
utan omvändning, deras hvilande i fam-
nen, deras sträckande mot jorden, deras
höjande till hakan eller munnen, deras
tryckande mot kinden eller pannan ända
till deras styfva fram- eller uppsträck-
ning samt omvridning, så att handytorna
vändas utåt, allt med fingrarna korsvis
knäppta.
Sedan renässanstiden hafva de knäppta
händerna visserligen icke förlorat sin kre-
dit såsom sorgegest. Jag behöfver blott
hänvisa till grefve v. Rosens »den för-
SCEN UR APOKALYPSEN. MINIATYR FRAN
1200-TALET. / Trinity College i Cambridge.
lorade sonen» i Nationalmuseet i Stock-
holm och till Edelfelts Magdalena i galle-
riet i Helsingfors, Ursprungligen betyder
gesten väl ett själffángslande, ett bety-
gande af sin hjälplöshet och sin under-
kastelse för att därmed beveka segraren.
Den moderna människan förenar därmed
i främsta rummet det ur underkastelsen
härledda begreppet bön. I denna be-
tydelse har jag dock icke funnit åtbörden
tidigare än under fjortonhundratalet och
då till en början endast i den neder-
ländska konsten. De kristna bönegesterna
— det må här i förbigående antecknas
— visa nämligen en anmärkningsvärd
växling under tidernas lopp: först den
fornkristna orantgesten med höjda och
utbredda armar, sedan framför bröstet
uppslagna händer (från och med sjätte
seklet) — en åtbörd, som i den katolska
mässan bibehållit sig ända till våra
dagar — så deras slutande mot hvar-
andra (i konsten sällan före trettonde
seklet) och sist de knäppta händerna,
hvilken åtbörd vid bön ännu i dag torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
