Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
OTTO SYLWAN.
vecklingen, och det är i främsta rummet
detta som ger hela arbetet dess fasta en-
het. Att denna synpunkt för tillfället, i en
period af romantisk reaktion, icke är den
allmännaste, gör naturligtvis ingenting, utan
är tvärtom en nyttig erinran. Om man
för öfrigt delar eller icke delar förf:s åskåd-
ningssätt, är en personlig smaksak, men
det är ej blott detta. Man kunde med
rätta framhålla, att naturalismen — i ordets
häfdvunna vetenskapliga mening — beteck-
nar en nationell fransk (eller romansk) före-
teelse och teori, hvilken ej utan vidare bör
sättas upp som ett rättesnöre för germansk
litteratur. Det kunde hända, att detta bring-
ade oss lika litet glädje som efterapandet
af den franska klassicismen. Gifvetvis kom-
ma vi att få se nya och djärfvare försök
med verklighetsskildring, men om hvad
form dessa skola taga torde vara bäst att
ej profetera; tillsvidare kan jag få erinra
därom, att England, som dock är realismens
stamort, aldrig accepterat den utländska
»konsekvensen» däraf.
Men allt det anförda — det vill jag
uttryckligen framhålla — är en anmärkning
vid, icke mot det föreliggande arbetet. Först
och främst är förfrs synpunkt synnerligen
lämplig för öfverskådandet just af det i
fråga varande tidsrummet, då realismen ar-
betar sig fram, och vidare besitter förf.
den sällsynta anpassning i uppfattningen af
mänskorna, som är den borne konstnärlige
kritikerns, hvilken icke låter sin andliga
smidighet styfna af någon teori. Huru vac-
kert är ej t. ex. Fredrika Bremer tecknad!
Måhända skola dock vid karaktäristiken
af Almqvist, som öppnar raden af de här
skildrade författarna, dennes trogna finna
sig hafva anledningar till klagomål; de lära
nog tycka den vara något nykter, de skola
sakna en omdiktning af mystikerns lyriska
stämningar, som nu äro på modet. För
docent M. blir helt naturligt naturalisten
Almqvist hufvudsaken och »Det går an»
höjdpunkten af hans författarskap. För
första gången har här i tryck gifvits en
verkligt historisk framställning af skedena
i Almqvists utveckling; en sådan af full-
ständigare art och grundad på &&&&& forsk-
ning hoppas vi af professor Warburg, som
i sina föreläsningar i Stockholm och Göte-
borg gett oss en inblick i hvad vi hafva
att vänta, men det är ett synnerligt vackert
vittnesbörd om docent Mortensens skarp-
sinne, att den skildring, han blott ur inre
grunder uppdragit, icke ogillats af professor
Warburg i dennes recension af verket.
Medan förf. icke gör något försök att
försköna Almqvists privatlif, tager han med
värme hans skrifter i försvar mot beskyll-
ningarna för immoralitet och det flera gånger
med framgång. Så (s. 166) berättelsen om
Furumo och Magdalena: det är, uttryckt i
»en rent paradoxal form», en tanke, som
»kanske är exalterad, men som är äkta
kristlig och rätt förstådd väl innehåller en
riktig moral: bättre att människan döden
dör än att hon framsläpar ett lastbart och
uselt lif», — en tolkning som jag finner
slående riktig. Emellertid synes mig docent
Mortensen i somliga fall väl mycket skilja på
Almqvists lefverne och skrifter; jag kan så
t. ex. ej förstå, hvarför förf. (s. 148) vill
förneka, att Almqvists egna erfarenheter haft
inflytande på hans teori om äktenskapet, *
och jag undrar, om icke Almqvists oför-
måga att i sina dramer höja sig till verklig
tragik içjæ hänger samman med en brist i
hans karaktär.
Uti den vackra och varma skildringen
af Runeberg ville jag framhäfva två punk-
ter, båda gällande främmande inflytande
på skaldens utveckling. Att Goethe och
Runeberg såsom lyriker förete slående lik-
heter har nog förut varit iakttaget, men en
påverkan har synts utesluten på grund af
vissa yttranden af den senare om den förre,
hvilka icke vittna om någon djupare sym-
pati. För en vanlig tyskt »metodisk» un-
dersökning, som går på jakt efter reminis-
censer och detaljlikheter, finnes här ej hel-
ler något material, men docent Mortensen
har i en utmärkt afhandling om Runebergs
utländska förebilder (införd i Samlaren) på
ett segrande sätt häfdat Goethes inflytande
på Runeberg just vid den afgörande vänd-
punkt, då dennes lyrik inträdde i sin blom-
ning. Det är en seger vunnen af fin este-
* Ett ord i förbigående i en min egen sak.
Docent M. förklarar s. 157, att jag (i min bok
om »Svensk litteratur 1830—1860») »i flera punkter
missförstått Almqvists lara». Väl möjligt, men i det
anförda fallet kan jag ej erkänna mitt misstag; det
gäller huruvida Almqvist verkligen i sin framtidsstat
vill hafva polygami, något som M. förnekar, men som
synes mig framgå redan af hans af M. anförda ord
och som stämmer med hans yttrande i ett bref,
att meningen med romanen Amalia Hillner vore
att visa, huru en ren och ädel kärlek till två olika
föremål kan bo i samma hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
