Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Bo Bergman - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5io
BO BERGMAN.
hade visserligen postgång ägt rum, men
uteslutande för regeringens och det kung-
liga husets skrifvelser. Det nämnda året
inrättades till allmänhetens tjänst »visse
och ordinarie poster». Som Sveriges förste
»postmästare» räknas »Erligh och Förstån-
dig Anders Vechell». Från 1697, då post-
verket ställdes under en »Director» (kort
därpå kallad Öfver-Postdirektör) anses det
som ett statens särskilda ämbetsverk, ehuru
det stod under kanslikollegiets ledning,
ända tills detta upplöstes 1801. Verkets
styresman blef då öfverpostdirektören, hvil-
ken titel från 1850 utbyttes mot den nu-
varande : generalpostdirektör.
Det moderna svenska postverkets grund-
läggningsår är 1867 —när Adolf Wilhelm
Roos tillträdde chefskapet. Från hans ini-
tiativ och nydaningsförmåga härleder sig
det mesta, som man sedan byggt vidare
på. Under hans regim infaller också det
största datum i postens och ett af de stör-
sta data i mänsklighetens odlingshistoria:
den 9 oktober 1874. Det är dagen för
världspostföreningens bildande. Det vackra
gamla riksdagshuset i Bern, där den be-
römda kongressen med Heinrich Stephan i
spetsen hölls, har mer historia än de flesta
»historiska» byggnader . . .
Svenska postverkets utveckling från
1867 till det år i år har ju varit enorm.
Några siffror kunna roa. År 1867 lyder
slutsumman af alla slags postförsändelser
på nära 17 millioner, år 1875 på öfver
51 milHoner och år 1901 på öfver 282
millioner. Inkomsterna voro 1867 två och
en kvarts millioner kr., år 1901 nära tret-
ton millioner kr.
Statistiken kan ju också ha sin poesi.
Men det finns mycket mer än siffer-
kolumner och grafiska tabeller i festskrif-
ten, och den får ett särskildt värde genom
de talrika och i allmänhet vällyckade por-
trätt, postala ex- och interiörer m. m., som
inströtts i texten. Denna har till förfat-
tare aktuarien Rafael Lundgren och v.
häradshöfding Sven Pison Lagerberg,
och de ha bägge all heder af sitt mödo-
samma arbete. Äfven förläggarofficinen
är värd erkännande för den gedigna ut-
utstyrseln.
I sin helhet är den vackra skriften ett
nog så betydande kulturellt inlägg, och om
den naturligtvis i främsta rummet söker
sina intresserade bland postmän, är det
ingenting som bör förskräcka utomstående
från att ta del af den. Det blir säkert
åtskillig behållning.
B. H. B.
K. G. Ossian-Nilsson: Svart och hvitt. Dikter.
Med dramat Jörgen Kock. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
— Amerikaner och byzantiner. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
K. G. Ossian-Nilsson har inom ett half-
år offentliggjort två volymer och i dessa
till på köpet debuterat både som drama-
tiker och novellist. Det vittnar om en
mångsidighet och en energisk företagsam-
het, som i och för sig äro värda all akt-
ning.
Den lilla samling dikter, som inleder
y>Svart och hvitt», är väl det som läsaren
på förhand är minst nyfiken på; och dock
innehåller den utan tvifvel det ur objektiv
synpunkt bästa och fullgångnaste i de båda
banden. Här möta oss några af Ossian-
Nilssons briljantaste dikter, fosterländska
varningsrop med klang och rytm, historiska
taflor af en viss klar och påtaglig fantasi-
styrka, mytologiska och etnologiska bisarre-
rier, väl och händigt rimmade. De äro,
som sagdt, till stor del utmärkta, men man
kan i alla fall inte hjälpa, att de knap-
past intressera i någon högre grad. Det
är alltsammans så välbekant, det är samma
rytmer och melodier som man beundrade
redan i »Masker», den gången inte lika
virtuost exekverade.
Ossian-Nilsson har icke utvecklats*, det
vill säga: hans förståelse af det mänskliga,
det mänskligt stora, det historiskt betydelse-
fulla, har icke omvandlats och fördjupats.
Eröfraren, ödets man med den kalla blic-
ken och den skoningslösa hårdheten, cæ-
sarnaturen, som leker med alla de möjlig-
heter och faror, hvilka han öfverskådar
och behärskar, hade från början hans stora
kärlek, och han tröttnade icke att besjunga
denna för honom högsta lifsform i otaliga
historiska förklädnader, som John Bull och
Chamberlain, som Themistokles och Napo-
leon, Bismarck och Richelieu. I denna
enda typ låter han med tvifvelaktig histo-
risk sanning alla tänkbara gestalter ur min-
nets panteon gå upp, i denna evigt samma
attityd af ödesgudinnornas utkorade, som
styr efter högre stjärnor än att mänskliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
