Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
511
hänsyn och mänskliga lagar skulle binda
honom. Efter hand som förgrundsfigurerna
i världshistoriens panorama förbrukats, har
han hunnit till dii minores, och i de yttersta
af dessa dagar förhärligar han den falske
Dmitri och operasångaren John Forsell,
alltjämnt på knä. — Det är icke längre
en typ, det är en stereotyp. Och hur skulle
för öfrigt en så fabelaktig fruktbarhet som
den Ossian-Nilsson utvecklar vara möjlig
annat än i sammanhang med en inre sterili-
tet? Konstnärlig produktion är till sitt väsen
växt och mognad och kräfver som sådan
sin tid, okonstnärlig reproduktion är ett
handtverk och kan i en yrkesskicklig ar-
betares händer gå blixtsnabbt undan.
Det är ett ensidigt människoideal Ossi-
an-Nilsson afgudar, ett ensidigt och tomt.
Icke ens Napoleons storhet — räddaren af
revolutionens frukter på lagstiftningens och
de sociala reformernas område — är ut-
tömd i den gest, hvarmed han efter sla-
get vid Austerlitz låter rikta kanonmyn-
ningarna mot isen, öfver hvilken den slag-
na arméen söker rädda sig. Ingen lifsgär-
ning är sammansatt af idel knalleffekter,
och inskränker man sig till världshistoriens
ryttarbragder, så får man aldrig med det
väsentliga i gestalter af högre resning än
t. ex. Attila och Pappenheim. Det är
allt för vidsträckta ängder i själarnas land
som för Ossian-Nilsson äro terra incognita.
Mannaviljans lugna och ödmjuka hängifven-
het åt osjälfviska mål, den luttrade och
stolt tillbakadragna naturens fasta rättfär-
dighetskänsla, uppoffringens och lidandets
storhet — allt detta existerar icke för hans
hjältar, som med sitt hårda och skrikiga
patos, sin nativt brutala och ofilosofiska
sammanblandning af de världsförlossande
idéernas kraf och det egna lilla jagets hung-
riga fåfänga till slut bli alldeles odrägliga.
Det är väl i känslan af att de lyriska
variationerna på detta enda tema måste ha
några gränser, som Ossian-Nilsson sökt sig
öfver till dramat för att på detta område
finna förnyelse för sin trots allt starka och
liffulla talang. Han har i versdramat »Jörgen
Kock» visat, att han äfven här har afgjorda
möjligheter. Djupare dramatisk utveckling
saknas visserligen, och tekniska ofullkom-
ligheter äro genomgående märkbara: det
hufvudsakliga i det psykologiska förloppet
har icke kommit in på scenen, figurerna
lefva icke sitt intensivaste lif inför våra
ögon, utan i kulisserna, de tala mera än
de handla. Men icke desto mindre har
skådespelet enstaka scener, som äro sedda
och återgifna med den blick för det ståt-
liga och verkningsfulla, som Ossian-Nils-
son från början visat prof på. I andra ak-
ten bildar kärleksscenen mellan Jörgen Kocks
son och fosterdotter en glanspunkt. Kär-
lekens seger öfver dessa båda stolta och
hårdhändta är trovärdigt tecknad, och äls-
karens känsloutbrott, när trumman kallar
honom ut till striden, är af verklig lyrisk
skönhet — en munter och kraftig nordisk
motsats till Romeos smältande gryningsaf-
sked från Julia. — I stort sedt gälla för
Ossian-Nilsson samma inskränkningar på
det dramatiska området som annars: män-
skoskildringen är lika ensidig och ytlig.
Om Jörgen Kock får man hela pjesen ige-
nom icke veta mycket mera än hvad hans
öfverlistade motståndare redan i första ak-
ten förkunnar:
»I ären en skälm och tyrann och barbar,,
jag säger er, Jörgen, jag säger, 1 ären,
I ären, — I ären en satans karl!»
Ytterligare bidrag till karakteristiken
skulle dock vara välkomna. I sista akten
berättar Jörgen själf i en lång bekännelse,,
att det är människornas småsinne och af-
und, som gjort honom så hård, och i slut-
scenen inser man, att sonens död icke
skall göra honom blidare. Men en inblick
i denna stolta själ som handlande och li-
dande har händelsernas gång gifvit ytterst
litet af.
»Byzantiner», i fem akter och likaledes
på vers, står i intet afseende högre. Huf-
vudpersonen heter Konstantinos IV och
är, liksom alla Ossian-Nilssons hjältar, bild-
stormare, en Öfverlägsen, våldsam och li-
delsefull härskarnatur liksom Jörgen Kock.
Alldeles som den skånske borgmästaren
mister han i slutscenen sitt käraste på jor-
den, sin gemål, som mördas af en fana-
tisk munk, och han reagerar härpå med
att ge befallning om att dräpa alla mun-
kar i världen. Det bästa i dramat är kär-
leksscenen med Teofano, där hans vildt och
ohejdadt forsande vältalighet verkligen ryc-
ker en med sig och låter en tro på hans
lidelse. Eljest finnes där icke mycket hvar-
ken af byzantinsk stämning eller af män-
skoskildring öfverhufvud. I några scener
satiriseras uppkomlingsväsendet med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
