Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gustaf Ljunggren. Af E. Wrangel. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. I.ina Jo
GUSTAF LJUNGGREN I SITT ARBETSRUM.
GUSTAF LJUNGGREN.
Af E. WRANGEL.
Med 4 bilder.
EN svenska litteraturhistorien är
ung som vetenskap. Sjuttonhun-
dratalet, då vår historieforskning
grundlades, var blott en samlan-
dets tid, hvad vitterhetens häfder beträffar
ett samlande af litteraturalster från förflutna
perioder och af biografiska notiser. Först
med adertonhundratalet fick, under romanti-
kens påverkan, den gamla »lärdomshistorien»
maka åt sig för en vitterhetens historia,
först då blef det estetiskt litterära området
erkändt som ett själfständigt, med andra
fält för andens verksamhet jämbördigt.
Också blef det romantikerna hos oss, Ham-
marsköld och Atterbom, som grundlade
vår egentligt litterära forskning, som med
historikerns framställning förenade biogra-
fens psykologiska intresse och estetikerns
kritiska sofring. Detta gällde framför allt
Atterbom — Hammarsköld hade med sin
kortfattade öfversikt af Svenska Vitterheten
(1818—1819, ny af Sondén reviderad uppl.
1833) blott varit pioniären. Men hvarken
den ene eller den andre var kritisk i högre
mening- forskningen var icke allsidig, upp-
fattningen var ofta partisk, synpunkten god-
tyckligt vald och källorna alltför fritt be-
handlade. Atterbom ägde ju annars — för
att tala med Malmström — »det skapande
snillets konstrika rundning», och många af
de bilder han gifvit oss, framför allt i
»Svenska siare och skalder», skola alltjämt
äga ett stort intresse för den litteräre be-
traktaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
