Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gustaf Ljunggren. Af E. Wrangel. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
E. WRANGEL.
Fot. Lina Jonns eftertr., Lund.
fina vettet och »den glada vetenskapen»
vid det sydsvenska lärosätet. C. A. Hag-
berg föregick honom, A. Th. Lysander
och Martin Weibull kommo strax efter.
Den Akademiska föreningen och den
skånska nationen stod han länge nära;
och det var han, som, då föreningens ny-
byggnad invigdes 1852, höll talet å stu-
dentkårens vägnar. Är 1868 fungerade
han som universitetets rektor, när detta fi-
rade sitt tvåhundraårsjubileum; likaså 1882,
då den nya universitetsbyggnaden invigdes.
Han beklädde då, under en för högskolan
betydelsefull utvecklingsperiod, rektoratet i
åtta år. Som talare framträdde han ofta
och med framgång, om han än icke ägde
gåfvan af ett mera liffullt dramatiskt ut-
förande. Som föreläsare var han gärna
hörd och hade tidvis stort auditorium un-
der de trettio år han verkade som profes-
sor vid Lunds universitet.
I samhällets tjänst blef han också an-
vänd t. ex. som stadsfullmäktiges ordförande
och som ledamot af landstinget, där han
flera år intog ordförandeplatsen. I det
urgamla Sankt Knutsgillet, som just i Lund
för sitt mest blomstrande lif, var han
ännu vid sin död ålderman; han författa-
de en intressant teckning af dess öden,
och under många år utförde han på ett
mästerligt sätt det ingalunda lätta uppdraget
att hålla parentationen öfver gillets med
döden afgångna ledamöter.
Gustaf Ljunggren var representativ i
hög grad. Hans fina, spirituella umgänges-
ton, hans älskvärda urbanitet gjorde honom
ovanligt väl skickad därför. Hans rektors-
fester t. ex. voro allmänt omtalade för de
utmärkta arrangemangerna. Ofta undfägna-
des gästerna med mindre vanliga förströel-
ser, t. ex. små dramer skrifna för tillfället
och fyllda af muntra och kvicka hän-
syftningar på dagens frågor och äfven på
lokala förhållanden.
Som lärare och ämbetsman var ljung-
gren alltid korrekt, alltid förbindlig. I
privatlifvet framträdde hans älskvärdhet och
vänlighet. Ofta kryddade han samtalet
med humor och kanske äfven med satir.
Det låg öfver hans personlighet något re-
serveradt, som det icke lyckades alla att
komma förbi; men hade man gjort detta,
såg man, att den yttre sirligheten motsva-
rades af en inre nobless.
Ännu länge efter afskedstagandet, som
ägde rum 1889 vid uppnådda 65 lef-
nadsår, verkade Ljunggren som litterär his-
torisk författare, till dess att minnet så
småningom började svika honom. Ända
till kort före hans död såg man den smärta
gestalten med det grånade men icke myc-
ket böjda hufvudet vandra omkring, besö-
kande de kära platserna från hans ungdoms
Tegnérska Lund. Men långt utanför dess
trånga gränser, ja utanför hans fosterlands,
har berömmelsen nått öfver hans storar-
tade arbete i den svenska litteraturforsk-
ningens tjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
