Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sven Adolf Hedin. Af Tom Forssner. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ADOLF HEDIX.
555
fann sig snart stå så godt som ensam. Och
ensam förblef han. Ännu årtionden efteråt
skref han med resignerad bitterhet: »Det
finns ingen vänster i Sverige, endast vänster-
män.»
Under sådana omständigheter fanns det
inga möjligheter för det stora nydanings-
arbetet underifrån. Ej ens den kommu-
nala rösträttsskalans förslappande orättvisa
kunde undanrödjas. De redan från början
föråldrade grunderna för riksdagens sam-
mansättning blefvo orubbade, och represen-
tationen blef därefter — föråldrad, andli-
gen och lekamligen.
Hedin drefs härigenom att lägga huf-
vudvikten af sina sträfvanden på reforme-
ringen uppifrån. Han måste slå in på
vägar, där han med större framgång kunde
arbeta ensam. Hans lynne drog åt samma
håll, och så blef han den väldige och oför-
sonlige kritikern. Främst ville han nog
genom denna sin verksamhet träffa själfva
den byråkratiska principen i alla regeringars
verksamhet här i landet. Han ville lossa
pa de alltför starka banden mellan rege-
ringen och ämbetsmannaståndet och däri-
genom ge den förra tillfälle att höja sig
upp på ett högre politiskt plan. Men dess-
utom gällde det att hålla vederbörande in-
om lagarnas icke alltid respekterade råmär-
ken. Härför behöfdes kraftiga vapen, och
Hedin tillgrep utan tvekan det för sven-
skarnas fogliga lynne mest förhatliga —
utkräfvandet af det personliga ansvaret af
den som bar det eller enligt hans uppfatt-
ning borde bära det.
Den verkliga jättekamp han kämpat i
dessa tecken har blifvit till ytterlighet miss-
förstådd. Äfven politiskt intresserade hafva
däri ofta sett endast utslag af misstänksam-
het och afundsjuka. Man behöfver emeller-
tid blott ögna i Hedins skrifter för att
förstå, huru oerhördt orättvist ett sådant
omdöme är. Äfven den motvilligaste läsare
måste slås af den’ aldrig svikande mål-
medvetenhet, han ådagalade under sitt långa
och skiftesrika fälttåg. Om dess politi-
ska betydelse skola naturligtvis meningarna
länge blifva delade, men kanske händer
det dock »att dvärgalåten tystnar mot resen
efter hand» — när en gång den historiska
synpunkten på hans strid hinner tränga
igenom och allmänheten kan bilda sig en
klarare uppfattning af den fiende han
stred emot.
Fot. Joh. Jæger.
A. HEDIN PÄ 188O-TALKT.
Det finns för resten redan nu värde-
fulla arbeten, hvari denne motståndare kan
studeras. I Warburgs bok om Johan Gabriel
Richert och Louis de Geers »Minnen» t. ex.
träder han oss till mötes »hotande och vred»
i en grad, som torde slå de flesta med
häpnad och förskräckelse. Man frågar sig
ovillkorligen inför hans hänsynslösa kraft-
yttringar: Hafva vi då icke haft en fri
konstitution sedan 1809? Jo förvisso på
papperet men ingalunda i verkligheten. Till
långt in på 1800-talet hade både konunga-
makt och byråkrati en mycket svag känsla
af sin lagbundna ställning. De ville icke,
ja kunde knappast handla konstitutionellt.
Stödda på urgamla ärorika traditioner be-
traktade de sig som folkets förmyndare och
»Riksens Ständer» som besvärliga inkräk-
tare på deras naturliga maktområde. Rester
af detta åskådningssätt lefde sedan kvar
längre än man gärna vill medgifva. Själfve
Louis de Geer kunde väl knappast helt
frigöra sig därifrån. Åtminstone förefalla
hans reflektioner angående ministärföränd-
ringarna förvånande oparlamentariska. Men
kanske ännu tydligare återfinner man de
nedärfda tendenserna i hans — och många
af hans efterträdares — synnerliga om-
vårdnad om Kungl. Maj:ts ekonomiska och
administrativa lagstiftningsmakt, som under
den gamla goda tiden svällt vida öfver
sina bräddar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
