Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sven Adolf Hedin. Af Tom Forssner. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
TOM FORSSNER.
Det är mot denna inkonstitutionella och
byråkratiska ande — med allt hvad den
förde med sig af stagnation, formalism och
godtycke — som Hedin kämpat och kämpat
med framgång. Han har genom denna
sin strid kraftigare än kanske någon annan
bidragit till framtvingandet af den helt nya
syn på vårt politiska lif, som håller på att
bryta igenom, och som är den absolut
nödvändiga förutsättningen för ett någor-
lunda djupgående reformarbete. Enligt min
öfvertygelse är detta den stora, den ut-
omordentliga betydelsen af hans omstridda
verksamhet som kritiker och grundlags-
väktare.
Emellertid måste man nog äfven erkänna,
att den långa och heta striden icke varit ode-
ladt gynnsam — allra minst för honom själf.
Den satte hans mindre lyckliga egenskaper
på hårda — och väl stundom för hårda —
prof. För lusten att komma åt en hatad
motståndare —- särskildt om det kunde ske
på ett effektfullt sätt — fick nog billighe-
ten, ja t. o. m. rättvisan stundom sitta
emellan. Men hvem hade också kunnat
bevara sitt sinnes jämvikt under den hän-
synslösa behandling han ofta själf blef ut-
satt för? Jag påminner blott om hans
berömda sammanstötning med krigsminis-
tern Rappe vid 1896 års riksdag. I april
året förut hade Hedin i en hofsam inter-
pellation tillfrågat krigsministern, om icke
ett antal intendenturtjänstemän tillåtits vara
mellanhänder vid kronoleveranser. Svar
afgafs mot slutet af riksdagen och innehöll
kort och godt, att »generalintendentens un-
dersökning icke lämnat ringaste upplysning
att så var fallet». Vid remissdebatten 1896
styrkte emellertid Hedin genom vidimerade
utdrag ur arméförvaltningens kontraktbok
att så skett i ganska stor utsträckning »före,
under och efter undersökningen» samt rik-
tade på denna grund ett våldsamt angrepp
mot krigsministern. Denne kunde häremot
intet svara i sak. Han uppehöll sig i stället
vid en del anmärkningar Hedin samtidigt
framställt mot officerskårens hållning och
slutade sin replik med en indignerad för-
klaring, att i debatten »användts uttryck
mot den svenska officerskåren, som skulle
vara i högsta grad förnärmande för den-
samma, om denna kår skulle, sådan som
herr Hedin numera är, kunna af honom
förnärmas». Som bekant mottogs denna
grofva förolämpning med ganska allmänt
gillande både inom och utom riksdagen.
När den som har rätt behöfver tåla sådant
af den som har orätt, hvem kan då undra
på om hans sinne blir förbittradt, så att
han stundom slår i blindo ?
Hedin var för resten icke svår att för-
leda till tämligen oöfverlagda anfall. Han
led af samma svaghet som andra, honom)
vida öfverlägsna, skandinaviska andar att
kritiklöst tro på alla historier om lidna
oförrätter, som serverades honom under
åberopande af hans mäktiga beskydd, och
han hade en verkligt Strindbergsk benägen-
het att betrakta samhälleliga missförhållan-
den som medvetna ogärningar af maktens
innehafvare. Så kallar han t. ex. frihan-
delns genombrott i England för en seger
»öfver den aristokratiska hjärtlöshet, som
endast då fann sin egennytta tillfredsställd,
när massan svalt». Detta betraktelsesätt
må förefalla obildadt och retsamt; man får
dock icke glömma, att det ofta — och
alldeles säkert hos Hedin — bottnar i en
djup medkänsla med de svaga och betryckta.
Han hade den sällsynta och verkligt
stora egenskapen att kunna sätta sig in i
huru människor i helt andra lefnadsförhål-
landen känna.
Ledd häraf slog han redan i sina fem-
ton bref med säker instinkt ned på »en
skamfläck i svenska lagstiftningen», som han
själf säger — försvarslöshetsstadgan. Den-
na brutala klasslag straffade med »allmänt
arbete» på långa tider personer, som icke
begått något som helst brott men saknade
existensmedel på grund af frivillig eller
ofrivillig arbetslöshet. Hedin formligen ra-
sade mot denna lag oeh hade mycken in-
dignation och mycken ihärdighet kvar äfven
för dess något humanare efterträdare, lös-
drifvarelagen. I närmaste sammanhang
med detta hans varmhjärtade och energiska
uppträdande till försvar för äfven de minst
lyckligt situerade samhällsmedlemmarnas
personliga okränkbarhet stå hans upprepade
protester mot polisgodtycket. För att i
någon mån söka stäfja dess verkligt oro-
väckande tendenser motionerade han mot
slutet af sitt lif två gånger om en gemen-
sam polisförfattning för rikets alla städer
— men förgäfves.
Vid sidan af detta slags sociala reform-
arbete, som väl mest tilltalade hans strid-
bara lynne, sysslade Hedin naturligtvis äf-
ven med den »stora» sociallagstiftningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
