Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sven Adolf Hedin. Af Tom Forssner. Med 2 bilder - Ur bokmarknaden. Af Hjalmar Öhrvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOM FORSSNER.
talet. Särskildt var tryckfrihetsförordningen
hårdt ansatt. Men Hedin vakade. Vare
sig det gällde fullständiga omarbetningar
eller partiella inskränkningar, alltid var
han på sin vakt och blottade attentatets
verkliga innebörd. Gällde det tanke- och
yttrandefriheten svek han aldrig — mer än
en gång. Det var när den Sahlinska sed-
lighetsmotionen drefs igenom. Striden stod
då på ett område, som alltid varit honom
minst sagdt främmande, det skönlitterära,
och han förvillade sig också fullständigt.
Man kan icke utan en pinsam förvåning
tläsa motiveringen till hans bifallsyrkande.
Han säger däri rent ut, att han icke fann
något betänkligt i den ifrågasatta lagbe-
stämmelsen, då den icke komme att »hin-
dra oss journalister i vår folkuppfostrande
verksamhet». Att det fanns andra kultur-
bärare, som den möjligen kunde hindra,
tycks han icke ett ögonblick hafva tänkt
på, oaktadt motionen torde varit en direkt
följd af det misslyckade åtalet mot Frödings
»Stänk och flikar». Detta utslag af kul-
turnentlig puritanism var ingen tillfällighet.
Tvärtom möter man ofta i hans skrifter
mer eller mindre klara uttryck för denna
ståndpunkt. Nästan tragikomiska bli de
i hans ungdomligt frenetiska inlägg mot tan-
ken på Uppsala universitets förflyttning till
det materialistiska, ytliga och sedefördärf-
vade Stockholm, där det på den tiden lar
ha funnits hela gator af den beskaffenhet,
att anständigt folk icke på dem kunde sätta
sin fot.
Det var i dylika frågor Hedin tydligast
visade sin begränsning. Han var politiker
och intet annat än politiker. Men det
var han mera helt än kanske någon svensk
före honom. Politiken var hans lifs upp-
gift, och han ägnade den sin intensiva
andes alla krafter. Resultatet har öcksa
blifvit ett verk, som tål att granskas af
vän som fiende. Omdömena skola bli
olika, men ingen skall förneka det helas
bestående värde som utslaget på godt och
ondt af en stark och originell mans lidel-
sefulla kamp för sina idealer.
UR BOKMARKNADEN.
Oscar Bloch: Döden. Populär framställning.
Öfvers, af Axel Widstrand. 2 Bd. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
I förordet till denna bok framhålles, att
de flesta människor hysa fruktan för döden;
de tro, att när de en gång skola sluta sitt
lif det skall bli en svår strid att utkämpa,
att dödskampen måste vara något förskräck-
ligt. Men läkaren, heter det vidare, läka-
ren, som ofta har tillfälle att följa en sjuk-
doms förlopp, tills den slutar med döden,
får snart en annan uppfattning. Han vet,
att de flesta människor dö utan att själfva
vara medvetna om dödens inträdande, och
han förstår också, att det då icke kan vara
tal om någon »dödskamp». Meningen med
prof. Blochs arbete är nu att i populär form
framlägga bevis för detta, och han har för
detta syfte samlat dels en mängd uppgif-
ter om olika människors sista ögonblick,
dels ett stort antal egna observationer öfver
dödssättet under olika förhållanden. Boken
innehåller sålunda ett mycket rikt material
af exempel på död genom olika sjukdomar
(när döden härleder sig från hjärtat, hjär-
nan, lungorna, njurarna, blodet) eller genom
ålderdomsaftyning och en mängd exempel
på s. k. våldsam död (olycksfall, förgift-
ningar, kväfning, drunkning m. m.). Ett
särskildt kapitel behandlar den s. k. döds-
kampen. Andra delen, som tillika utgör
bilaga till den första, innehåller utförligare
meddelanden angående detaljerna rörande
de personers död, som omtalats i första de-
len, och man finner där såväl uppgifter om
en mängd märkliga personers dödssätt sora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
