Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sven Adolf Hedin. Af Tom Forssner. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ADOLF HEDIN.
557
Hans mest betydande insats på detta om-
råde är den märkliga motionen till 1884
års riksdag om olycksfalls- och ålderdoms-
örsäkring för arbetare. Den baseras på
en ingående historisk-nationalekonomisk ut-
redning, i hvilken hans djupa sociala ve-
tande firar en vacker triumf.
Jag har redan förut framhållit, huru
missförstådd Hedins kritiska verksamhet
blifvit. Alldeles speciellt gäller detta hans
stränga räfst med »den Bernadottska dyna-
stiens lifvakt», som han med karaktäristisk
i öfverdrift en gång kallade armén. På detta
särskildt ömtåliga område gick han näm-
ligen fram mest hänsynslöst; och detta jäm-
te hans energiska uppträdande mot urtima
härordningen och Bodenbefästningen har fram-
för allt hos yngre släktled, som icke hafva
något personligt minne af hans tidigare
verksamhet, framkallat den befängda före-
ställningen, att han var försvarsnihilist. I
själfva verket var han under hela sitt lif
en af våra varmaste försvarsvänner. Redan
i sin ofta omtalade ungdomsskrift polemi-
serade han lifligt mot tanken på en snart
instundande »evig fred» och fördömde det
lättsinne, som vågar bygga ensamt på »helg-
den af traktater». Utgående från öfverty-
gelsen, »att den inre frihetens tempel en-
dast kan uppföras på den fullt betryggade
yttre politiska själfständighetens grund»,
framhäfde han ifrigt nödvändigheten af ett
starkt försvar. Samtidigt fastslog han ock-
så, att det endast fanns en grund, på hvil-
ken ett sådant kunde byggas, den allmänna
värneplikten. Detta sitt program förblef
han trogen under hela sin långa poli-
tiska bana. I massor af tal och tidnings-
artiklar har han kämpat för en hel serie
af olika härordningsförslag, som tillfredställt
hans kraf på effektivitet. Mot andra —
som synts honom hafva karaktären af fusk-
förslag — har han däremot varit oförson-
lig. Häraf bestämdes hans hållning 1892.
1901 kunde han åter vara med. Han ta-
lade och röstade då för den genomdrifna
reformen.
1 oskiljaktigt sammanhang med denna
hans uppfattning i försvarsfrågan står hans
varma och obetingade anslutning till skan-
dinavismen. Denna var nämligen för ho-
nom hufvudsakligen en politisk maktfråga.
Han nöjde sig ingalunda med någon al-
drig så intim kulturell eller kommersiell
skandinavism. Det han eftersträfvade var
ett förbund mellan de tre länderna till tryg-
gande af deras ställning utåt. För honom
stod det klart, att nationalitetsprincipen
bjöd »grenar af samma folkstam» att sluta
sig tillsammans och icke att skilja sig åt.
Denna sin uppfattning öfvergaf han aldrig,
ehuru han naturligtvis före sin död måste
släppa hoppet om dess någorlunda snara
realiserande här i norden.
I skandinavismens mest brännande frå-
ga — unionstvisten — intog Hedin som
bekant en mera norskvänlig ståndpunkt än
någon annan svensk politiker. Det lönar
sig föga att i detta ögonblick försöka ut-
reda, om hans uppfattning var riktig eller
oriktig, klok eller oklok. Man får tills vi-
dare nöja sig med en förklaring. För min
del tror jag, att man finner den i hans
lidelsefulla, alla andra synpunkter undan-
skjutande hat till allt som lade band på
folkviljan. Kanske gör man honom icke
heller orätt, om man misstänker, att han
hade en instinktiv sympati för det advo-
katoriska i norrmännens tanke- och hand-
lingssätt. Säkert gör man honom däremot
djupt orätt, om man tror, att hans hållning
berott på bristande känsla för sitt eget
land. Snarare får man i hans skrifter in-
tryck af att han till det yttersta drifvit
satsen: Mitt land skall åtminstone icke
göra orätt. Hans varma fosterlandskärlek
kan i hvarje fall icke betviflas. Den slår
emot en öfverallt i hans produktion. Men
den var icke af den ljusa och lyckliga
sorten utan af den rufvande och förgrämda,
som tagit sig så gripande uttryck t. ex. i
Ibsens dikter och bref. Han omfattade för
resten nationalitetsidén icke blott med
känslan utan äfven med tanken. Den tycks
för hans uppfattning rent af hafva sam-
manfallit med demokratins princip. »De
utgöra hvarandras förutsättningar, kunna
ej skiljas åt, stå och falla med hvarandra»,
skrifver han själf på ett ställe. Han be-
klagade därför djupt svenskarnas ringa käns-
la af sitt nationella lif, och från den syn-
punkten bör man nog främst betrakta hans
oaflåtliga sträfvanden att i folkets med-
vetande inarbeta våra grundlagar.
Dessa grundlagar voro honom heliga.
Han hade left sig in i dem som ingen an-
nan och lät icke bedraga sig ens af de
bäst maskerade försök att komma deras
dyrbara principer till lifs. Sådana försök
gjordes ofta af reaktionen på 70- och 80-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
