Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vår. Af K. V. Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58o
K. V. TEGENGREN.
Den feta, fryntliga värdinnan hade häm-
tat dit kaffet, och medan han långsamt
smuttade på drycken lät han, sin vana
trogen, tankarna gå sina egna vägar.
Vår, vår! Solsken och blå, lätt alp-
luft och ung, spirande grönska. — Skära,
fina kronblad seglade långsamt ned från
de blommande grenarna öfver hans huf-
vud, lade sig till ro på hans svarta, väl-
borstade rock, fäste sig i hans hvita poli-
songer och betäckte marken vid hans
fötter. Filosofen borstade dem med ett
frånvarande småleende bort från sin rock
— blommor och hvitt hår hörde icke
tillhopa.
Men skönt och fridfullt var det ändå
att sitta här. Intet gatubuller, ingen som
störde, ingen närgångenhet af dem, som
kallade sig hans vänner och beundrare.
Ensam fick han vara — alldeles ensam.
Ensam med tankarna. Och han älskade
ensamheten och kunde ej förstå de män-
niskor, som icke trifdes utan sällskap.
Huru fattiga och grunda måste de icke
vara i sitt inre, huru tom måste ej de-
ras själ vara, huru inskränkt och trång
deras tankevärld! — Han kände sig ald-
rig ensam — åtminstone ej på samma
sätt som hvardagsmänniskorna. Tankar
och idéer korsade ständigt hvarandra i
hans hjärna, och de voro honom sällskap
nog. Visserligen voro dessa tankar säl-
o o
lan ljusa och glada utan för det mesta
bittra, trötta och lifsfientliga och fyllda
af vemod öfver allt lidande, all besvi-
kenhet, all orätt tillvaron gömde. Därför
blefvo tankarna honom ofta för tunga
att bära, och då måste han, för att slippa
dem och finna litet ro, söka sig åter till
människorna, till deras lilla värld, och
språka med dem om väder och vind.
Men en främling förblef han alltid bland
dem — en främling, som längtade hem
till sitt land igen, till sin egen tanke-
värld . . .
Men nu var han helt nöjd till sinnes,
uppfylld af ett angenämt välbefinnande.
Och timmarna gingo, och solen sjönk
småningom, för att snart skymmas af
snöhöljda alptoppar. En båt roddes
med kraftiga årtag öfver vattnet och
drog efter sig en lång, mörk strimma.
Han såg, huru på andra stranden glet-
scherbäcken glittrande och skummande
störtade sig ned i sjön med ett djärft
språng. Herdarna joddlade och sjöngo,
så att det ekade mellan klipporna, bo-
skapens klockor klingade, och långt borta
hördes några långdragna valdhornstoner,
som slutligen blefvo till en melodi, en
enkel folkvisa.
Och den gamle filosofen, som var
mycket musikalisk, njöt obeskrifligt af
denna enkla melodi, hvilken födts här
bland dessa berg och hörde hemma här.
— Han tänkte på musiken, på huru nära
man i tonernas harmoniska skönhetsvärld
kan nå den eviga, hemlighetsfulla urvil-
jan själf. Musiken talade till oss på ett
språk utan ord, ett språk som gaf ut-
tryck åt vår tillvaros djupa och stumma
innersta lif, långt bortom all realitet och
allt lidande. Musiken var till sitt väsen
form utan materie, — Och åter kom en
tanke för honom, en tanke som han ofta
satt och lekte med, då han lyssnade till
god musik: att människornas lif blott
äro drömmar af en evig ande, onda och
goda drömmar, från hvilka döden är ett
uppvaknande . . .
Dessa tankar afbrötos af tjänsteflic-
kan, som kom för att taga bort kaffe-
brickan. Hon var kraftig och välväxt,
svarthårig, brunögd och solbränd — frisk
och ung som våren själf, tänkte den
gamle filosofen. Hon log så att de hvita
tänderna lyste, då hon närmade sig för
att taga brickan från bordet, och bar-
mens vågrörelse skönjdes tydligt under
det tunna lifstycket.
Var det våren som ännu kunde få
blodet att rinna raskare i åldringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
