Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vår. Af K. V. Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAR.
581
ådror i den vackra flickans närhet? —
Minnen från gångna dagar vaknade. Hans
gamla ungkarlshjärta stod i ett nu i
brand. Han kände en pockande lust,
en stark åtrå att kyssa flickan, att smaka
sötman af hennes friska läppar. Och när
hon sträckte sig öfver bordet för att taga
brickan, hejdade han henne med en gest
och ett leende.
— Hvad heter du, mitt vackra barn?
Sätt dig här på bänken och berätta mig
det! Berätta något om dig själf! Har
du mycket och tungt arbete? — Du är
ju en riktigt vacker flicka . . .
Flickan satte sig — halft road, halft
förlägen — på yttersta ändan af bänken.
— Hon hette Marii, sade hon, och hen-
nes matmoder var nog snäll mot henne.
Likaså hennes husbonde. Snäll var också
Alois, sonen i huset — hjälpte henne
ofta med ett och hvarje i sysslorna.
Och den gamle flyttade sig småning-
om allt närmare och lade liksom fader-
ligt beskyddande armen om hennes lif,
under det han lyssnade till hennes med-
delanden. — Helt omotiveradt och oför-
beredt afbröt han henne plötsligt med
litet osäker röst:
— Vill du inte ge mig en kyss —
en enda? Ingen ser det — hvad gör
det? Låt mig kyssa dig . . . bara en
enda gång . . . Var nu snäll, Marii . . .
Som en skrämd fågel flög flickan upp
från bänken. Hon stirrade bestört på
den gamle herrn, hvilken kunde begära
något dylikt af henne. Och detta drag
af bestörtning, som återspeglade sig i
hennes rodnande anlete, öfvergick efter
hand till motvilja och slutligen till tyd-
lig afsky. Filosofen iakttog alla dessa
skiftningar i flickans minspel. Han gaf
sin sak förlorad, men ville dock ännu
göra ett sista försök, ehuru han ej trodde
på framgången däraf. Han tog upp ett
guldmynt ur fickan, lät det blänka fram-
för henne och sade:
— Kom hit nu, Marii! Var ej barns-
lig! Ser du den här tingesten? Den
blir din, om du ger mig kyssen. Bara
en enda. Är det inte väl betaldt för
en sådan bagatell?
Men flickan höll sig ståndaktigt på
vederbörligt afstånd, stirrade ömsom på
den gamle och ömsom på det blänkande
myntet i hans utsträckta hand. Ett fint,
halft gäckande smålöje krusade de läp-
par filosofen förgäfves sökte köpa, när
hon afböjande skakade sitt vackra hufvud.
Och när han såg henne stå där och
med ena handen lekfullt utsträckt me-
kaniskt plocka ned den ena skära blom-
man efter den andra från päronträdet,
när han såg henne omedvetet hånle åt
honom, den berömde filosofen, kom det
med ens för honom, huru dåraktigt och
löjligt han handlat — alldeles som en
älskogskrank, af vårens stigande safter
rusig yngling. Och nu stod hon där
och skrattade åt honom, den gamle nar-
ren, som trodde att någon flicka ville
låta kyssa sig af en hvithårig gubbe.
Han visste, att hon skrattade åt hans
fårade panna, hans stora, tandlösa mun
med de infallna läpparna, hans skarpa,
grå ögon bakom de guldbågade glas-
ögonen, hans långa, svarta rock . . . Han
läste hennes tankar, förstod hennes fy-
siska motvilja mot honom, hvilken icke
ens guldet förmått besegra. Ja, ännu
mera — han tyckte sig kunna skåda
ned i hennes innersta väsens hemlighets-
fulla djup, där släktets genius talade sitt
tysta, kategoriska och omutliga språk
— talade om, att släktet är allt och in-
dividen intet, och att den åtrå, som dra-
ger man till kvinna och kvinna till man,
bör vara dikterad af viljan till lif, bör
hafva släktet till mål. Detta ofördärf-
vade naturbarn hörde denna röst och
förnam den i sitt medvetande såsom en
obestämd aning ur det fördolda. Hon
förstod, instinktlikt och intuitivt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
