Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vår. Af K. V. Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
K. V. TEGENGREN.
Och i hans sinne föddes småningom
en oändlig sorg, där han satt vid det
öppna fönstret med stjärnorna tindrande
öfver sig. Näktergalens smältande sång
tystnade, och natten stod tigande rundt
omkring, fylld af vårens vällukter. —
Men den gamle sökte dock icke hvilan.
Han tänkte, tänkte . . .
Och i denna tysta timme trädde det
åter emot honom, detta ideal, som stän-
digt lockat honom, denna drömbild, som
hägrat i ett ouppnåeligt fjärran, och
hvilken han städse förgäfves sökt för-
verkliga. Han drömde sig vara en asket,
hvars alla begär längesedan tystnat och
för hvilken världen icke mera ägde nå-
gra lockelser —- en, som öfvervunnit
världen. En af dessa visa, hos hvilka
känslornas haf lagt sig till ro, i hvilkas
själar råder en frid öfver allt mänskligt
förstånd, en djup hvila . . . En som
genomskådat tingens innersta väsen och
behärskar helheten. En som icke längre
täres af någon längtan och hvars vilja
är död; en som höjt sig öfver sig själf
och öfver hvarje lidande; en som med
glädje går in i döden, emedan han ne-
gerat allt, negerat själfva viljan till lif. . .
En indisk ris hi, som icke hyser mera än
en enda önskan: att ingå i Nirvana . . .
Och som han satt där, försjunken i
sig själf, glömde han både tid och rum.
Han märkte ej, huru timmarna, den ena
efter den andra, likt fallande droppar
sjönko hän i evigheten; han märkte ej
den stilla vårnatten, hvars svala ro låg
utbredd öfver den fredliga, bördiga da-
len; kring hvilken gigantiska bergskedjor
stodo på vakt och där människobarnen
framlefde sitt korta, verksamma lif. Han
kände det som stode han på en alpspets,
högt ofvan den grönskande jorden, med
ensamheten, tystnaden, klarheten och
oändligheten rundt omkring sig. Han
tyckte sig nära gränsen till icke-varat.
Lifvets alla brokiga, mångfaldiga röster
tego ...
Han kände i själfva verket såsom
den känner, hvars vilja är död — såsom
den, som förnekat sig själf. Och för
den är hela den reala världen med alla
dess solar och vintergator — intet.–––
Först när morgonrodnadens ljus fär-
gade snön på de högsta, aflägsna bergs-
spetsarna skärt röd, sökte den gamle
filosofen hvilan i sin bädd.
Men förrän han följande morgon gick
ned för att frukostera före afresan, tog
filosofen fram ett blankt guldmynt, samt
efter litet betänkande ännu tvenne dy-
lika, svepte in dem i ett papper, försåg
det lilla paketet med påskrift: »At Marii»
och lämnade det på bordet.
Det mynt han i går bjudit Marii
skulle ändå bli hennes; hon skulle få
det med ränta — det var hon förtjänt
af. Ty henne och ingen annan hade
han att tacka för en af de sällsynta hög-
tidsstunder han åter fått upplefva, en af
dessa lyckliga stunder, då hela person-
ligheten uppgår i stilla kontemplation.
En sådan stund kunde ej uppvägas med
guld . . .
Och diligensen förde honom bort från
den fridfulla dalen, som badade sin dagg-
friska fägring i strålande morgonsol,
medan söndertrasade dimflagor ännu
hängde längs bergssluttningarna, förde
honom, den pessimistiske vandringsman-
nen, åter ut i världen — hvarthän visste
han ej själf. Det finge slumpen afgöra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
