Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vår. Af K. V. Tegengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR.
583
dämpadt nådde hans öra där nedifrån
trädgårdens dunkel? Ett sakta hviskande,
ett undertryckt, försiktigt fnitter, ett half-
kväfdt skratt ... Ah — Marii och Alois!
Ungdomen, som älskade och smektes
och gaf luft åt sina vårkänslor!
Marii och Alois! Nu var nog Marii
icke motsträfvig. Nu räckte hon väl
själfmant sina läppar åt Alois. Och Alois
var nog den som förstod att taga hvad
som bjöds!
Och han, filosofen, tänkte på kärle-
kens metafysik, där han lyssnade till de
båda ungas förtroliga hviskningar. Han
såg på kärleken sub specie œternitatis,
under evighetens synvinkel.
Det föreföll honom som sutte han
och lyssnade till det dofva och eviga
bruset från tillvarons bottenlösa haf, där
i rytmisk följd våg ständigt följer på
våg, alla framdrifna af denna mäktiga
och underbara vilja till lif, som är all-
tings innersta väsen — denna urvilja,
som är en och samma inom alla indivi-
der, de må nu lefva vid hvarandras sida
eller efter hvarandra — denna vilja, som
är oförstörbar och energiskt kräfver fort-
satt existens . . . Han tyckte sig höra,
huru detta odödliga hos den unge man-
nen begärde detta, som var odödligt hos
den unga kvinnan; han förnam deras
tysta och djupa längtan att genom hvar-
andra uppnå odödlighet i det kommande
släktet. Han hörde de susande ving-
slagen af släktets mäktiga genius, som
sväfvade öfver de två unga . . .
Han såg kärleken i fågelperspektiv
— såg människobarnen leka sin älskogs-
lek, le mot hvarandra i ungdomens sorg-
lösa dagar med röda läppar och talande
och varma ögonkast, fly hvarandra och
finna hvarandra åter, kyssas och famnas
i häftig åtrå, vällust och sällhet, i ruelse,
i ångest . . . Han såg, att den klokaste
man kunde uppföra sig som en narr, då
han råkade under kärlekens välde. Till
och med den grånade åldringen ville
ännu vara med på ett hörn . . . Men
bakom dem alla stod släktets genius,
hög och stum och allvarlig, och ledde
leken. Människorna sågo honom ej,
voro ej medvetna om hans närvaro —
de trodde sig handla i frihet, i sitt eget
intresse, trodde sig befrämja sin egen
lycka och välfärd. Och i själfva verket
gingo de endast släktviljans ärenden. Ty
släktets genius är fullständigt likgiltig
för individernas lycka och drifver blott
ett grymt gyckelspel med människobar-
nen, då han inbillar och förespeglar dem,
att de kunna finna varaktig lycka i äl-
skogsleken. Därför gömmer kärleken
ovillkorligen besvikelsens frö; därför vi-
sar den sig slutligen hafva varit endast
en strålande chimär.
Så skulle det äfven gå för dessa två,
som hviskade där nedanför och ej hörde
eller sågo annat än hvarandra, för dessa
två, som kände sig lyckliga genom sin
kärlek. Besvikelsens stund skulle komma
en gång äfven för dem.
Hvarför skulle det vara så? Hvarför
var lifvet ett ständigt lidande, en evig
lögn, i stort som smått — lifvet, som,
om det lofvar något, icke håller det, och
om det någon gång håller hvad det lof-
var, blott gör det för att visa, att det
vi åtrådde i verkligheten icke var något
värdt ?
Ett stort medlidande med dessa båda
människobarn vaknade inom honom. All-
tid lidande, alltid besvikelse, hela lifvet
igenom . . . Och denna känsla växte ef-
ter hand ut till ett gränslöst medlidande
med alla människor, med allt lefvande.
En flik af illusionens slöja liksom lyftes
upp, så att han icke längre såg någon
egoistisk skillnad mellan sig och andra.
Han deltog i andras lidanden, som om
de vore hans egna; han kände igen sig
själf inom andra; han förnam med för-
underlig tydlighet enheten i tillvaron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
