Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Orsakerna till unionens upplösning. Af Pontus Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORSAKERNA TILL UNIONENS UPPLÖSNING.
539
dess bevarande, men glömmes af en föl-
jande generation eller åsidosattes för inre
kraf och önskningar. Och utvecklingen
sörjer städse för att dylika inre kraf och
önskningar uppstå. För öfrigt finnes uti
hvarje sammansatt stat en densamma
medfödd motsats mellan delarna och
det hela, som förr eller senare väcker
separatistiska sträfvanden. Men att denna
motsats så snabbt framträdde och blef
så stark, berodde på vissa andra sträf-
vanden, framgångna af den norska för-
fattningens egen art. Det är alltså till
den som vi ytterst komma i denna jakt
efter orsakerna till den norska revolutio-
nen. Det är Norges grundlov och dess
inre författningsutveckling som är den
djupaste och egentliga grunden till det
skedda.
Vi skola med några ord påvisa, hvar-
för det måste så vara, och huru det så
varit.
Vi hafva på annat ställe uppvisat*,
hurusom alla nyare, delvis efter teorier
konstruerade, författningar äro hopfogade
af heterogena element. Författningstypér
af skilda slag ingå däri, ofta alldeles
oförmedladt. Men dessa typiskt skilda
beståndsdelar förhålla sig ej stilla såsom
de olika stilarterna i ett byggnadsverk
utan råka förr eller senare i strid för att
om möjligt utdrifva den ene den andre.
Detta är upphofvet till de flesta författ-
ningskonflikter. Uti intet statsväsen fram-
träder detta med sådan klarhet som i
det norska.
Norges författning hopfogades af ele-
ment lånade från den franska författnin-
gen af 1791, hvad beträffar folkrepre-
sentationens och monarkens inbördes ställ-
ning, medan Sveriges regeringsform af
1809 gaf förebilden i fråga om statsrådet,
m. m. Den förenade sålunda två skilda
* Sveriges författning och den moderna par-
lamentarismen, s. 101 fif.
typer, den rena folksuveränitetens och
den konstitutionella monarkiens. Denna
kombination var vidare mycket ofullkom-
lig, ej såsom i den svenska författningen
en historisk sammanväxning till en ny
typ, den dualistiska parlamentarismen.
Här stodo de olika typerna blott i vägen
för hvarandra, så att ingendera kom till
sin rätt.
Sålunda innehade visserligen stor-
tinget enligt § 75 den största makten i
staten, var herre öfver icke blott beskatt-
ningen och finanserna utan äfven lag-
stiftningen, i det att konungens veto blott
var suspensivt (§ 79); det kunde vidare
icke af konungen upplösas för att ställas
under omval; äfvenså var riksrättens sam-
mansättning väsentligen lagd i dess hand
(§ 86). Men å andra sidan sammankom
det blott hvart tredje år och hade då
lagligen blott tre månader till sitt för-
fogande; och mer än så, det hade intet
direkt inflytande på regeringen vare sig i
afseende på dess sammansättning eller
politik, trots den granskning af statsråds-
protokollen, som det utöfvade. Monarken
åter presiderade såsom uti en konstitutio-
nell monarki i statsrådet och afgjorde
ensam alla där förekommande ärenden.
Statsråden hade blott att råda och till
protokollet anföra sina meningar samt i
öfrigt utan vidare kontrasignera, hvad
konungen beslutit. De voro konungens
förtroendemän, dem han tillsatte efter
förgodtfinnande, samt hade slutligen ej
tillträde till stortingets förhandlingar.
En mera ofullgången blandning af
skilda typer kan näppeligen tänkas. Det
dröjde ej heller länge, innan striden
mellan de motsatta principerna, folk-
eller rättare parlamentssuveränitet och
monarksuveränitet upplågade. Konunga-
makten gjorde början, i det att Karl
Johan 1821 framlägger ett förslag i 13
punkter till stärkande af konungens makt
(genom införande af absolut veto, föränd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
