Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 / 594 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Några intryck från skräckdagarna i Baku. Af Jane Gernandt-Claine. Med 3 bilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och älskar att vara grymma för
grymhetens egen skull, så som väl endast
asiater kunna göra det, antingen de
skicka en kula genom ett manligt bröst
eller mörda medlemmar af det svagare
könet, i hvilket fall de med en
skrämmande och ofattlig förkärlek helst välja
sina offer bland kvinnor, som snart
skulle blifvit mödrar, och lemlästa de
olyckligas kroppar på ett sätt, som
pennan vägrar att nedskrifva, liksom ville
de släcka sitt hat med blodet från
mänsklighetens hjärta i dess mest påtagliga
och ursprungligaste form.

GATSCEN UNDER OROLIGHETERNA.

Det är detta som armenierna haft så
svårt att glömma sedan
slaktningsdagarna i februari, då så många af deras
arma landsmaninnor blefvo tatarernas rof,
och hvilket folk af arisk härstamning
blygs icke på sitt släktes vägnar inför
ett dylikt dåd? Bland turkarna
förekommer något sådant ju icke sällan
under upprörda tider, men man inbillade
sig vara rätt långt ifrån Turkiet härute,
åtminstone innan man ännu sett
blodbadet i februari; sedan dess är det blott
högst få saker som förvåna en, och
fast de nya oroligheterna räckt öfver tre
veckor, återvänder ens tanke alltid till
de fasans nätter och dagar man
genomlefde i vintras, när gatorna lågo hvita af
snö. Ty det öfvergick allt
hvad vi nu sett i grymhet,
men då brunno inga
naftabrunnar, hundratals millioner
rubel gingo icke upp i rök.
Att ett olyckligt, nästan
försvarslöst folk, hvars fiender
— tack vare styrelsen — ägde
obegränsad tillgång till
vapen, förlorade tusentals af
sina söner, för att nu icke
tala om de beklagansvärda
kvinnorna, väckte icke
hälften så stort uppseende ute i
Europa, underligt nog.

Striden mellan de två olika folken
— de två motsatta raserna — har haft
en helt annan karaktär nu i höst än för
ett halft år sedan, då armenier och
tatarer bodde vägg om vägg. Efter
februarislaktningen flyttade armenierna
mangrant från den bekanta affärsgatan,
»svarta raden» i muhamedanernas
stadsdel, där många bodar stått öfvergifna
sedan dess, och nu bo de i fullständigt
skilda kvarter, hvilket gör att det icke
varit så lätt att mörda hvarandra man och
man emellan längre. Detta hindrar
naturligtvis icke att man kunde höra
kulorna hvissla om öronen, så fort man
stack hufvudet utom dörren; att en och
annan granat hamnat på ens tak är ju
ingenting att tala om, i synnerhet som
projektilen redan var oskadlig — eller
»död» som det visst heter — vid
framkomsten.

Nu i september har det skjutits rätt
skarpt med kanoner, och hvad det eljest
kan ha för verkan, inte befordrar det
precis ens nattliga sömn, om man också
något så när vant sig vid att sofva
under gevärssalvor; i annat fall skulle man
väl knappt fått en blund i ögonen de
första fjorton dagarna åtminstone.
Sedan blef det bättre, eller rättare sagdt
det blef det visst inte, men de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>