Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 / 595 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Några intryck från skräckdagarna i Baku. Af Jane Gernandt-Claine. Med 3 bilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

begagnade sig af dolken
för att få vara i fred
för soldaterna, och
som smärtan gör
dem stumma, var
tystnaden
fullkomlig, hur många som
än träffades och
sårades till döds.

Här i
petroleumsstaden är man van
att bli vittne till
ohyggliga saker.
Under de senaste
tre veckorna kunde
man knappast träda
ut på balkongen utan att få se
arbetsvagnar komma körande med styfnade
lik, hvilka lågo insvepta i blodiga
tygstycken, som alltid lämnade ansiktet
bart — sällsamma ansikten, stelnade i
skum, hård ro, med ögon, hvilka blott
motvilligt tycktes ha slutit sig om en
visshet — och medan detta tysta tåg
drog genom gatorna, täcktes
himlahvalfvet af svartnande molnstoder från de
borrbrunnar, som stodo i lågor i
Bibi-Eibat och Balakhani, där hundratals
millioner rubel gingo upp i rök.
Skådespelet saknade icke en viss storhet, och
midt under allt detta kunde en
besynnerligt guldgul aftonsol glimma fram
genom massor af sot och betrakta den
fläck af jordklotet man kallar Baku likt
ett stort, rundt, förvånadt — litet
förebrående — öga.

FRÅN EN GATA VID BASAREN.

Som en liten omväxling i nöjet att
lyssna till kanonskott kom
underrättelsen att tatarerna beredde sig att —
nattetid och med tillhjälp af petroleum
— tända eld på vårt hus, hvilket tillhör
en rik armenier, och saken var så pass
allvarsam, att vi en vacker dag fingo en
inkvartering af 500 soldater på gården.
För ett halft år sedan brändes Lalaieffs
och Adamoffs hus till aska utan att
ordningens upprätthållare gjorde det
svagaste försök att släcka flammorna, och
många gånger ha mina tankar gått
tillbaka till onsdagen den tjugoandra
februari, då petroleumsstadens befolkning var
så lycklig öfver att dess guvernör
ändtligen behagade »stifta fred» efter fyra
dagars det allra mest upprörande blodbad.
Vi skulle ju gå ut och se på den
allmänna förnöjelsen, och jag skall aldrig
glömma alla de märkliga lik jag såg den
kvällen, både af människor och djur.

Onaturligt uppsvällda hästar lågo och
spärrade vägen för en i hvartannat
gathörn, och rätt hvad det var stod man
framför det egendomligt förkrympta
hufvudet af någon ståtlig armenier, som
välvilliga händer dragit fram ur de
förbrända spillrorna af hvad som en gång
varit hans hus... Ack, de husen...
Dessa svartnade skelett med tomma
ögongropar till fönster, som reste sig
mot den vintrigt kalla himmelen!...
Ifrån en af balkongerna, som nu låg
utan golf, hade en intill döden förtviflad
kvinna tiggt prins Nakachitze om
förbarmande för sin unga dotter och sin
sårade make, som var så godt som
ensam att försvara deras hem, och askan
af ett annat hus höljde liket af en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>