Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Några intryck från skräckdagarna i Baku. Af Jane Gernandt-Claine. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan armeniska, som tatarerna ville skona
och som kastade sig om sin dödsdömde
mans hals med de stolta orden: »Hans
öde är mitt öde, skjut!»
Och de sköto. De mördade denna
kvinna som de mördat så många andra,
och hennes barns kroppar hittades
förkolnade under ruinerna. Några aftnar
förut hade en tioårig son till henne
dansat på en barnbal, utklädd till »diable»;
nu var det icke möjligt att känna igen
hans lik, men på den gata, där så många
tysta tragedier utspelats bakom halft
nedrasade murar, vandrade en glad och
munter ström af människor, bland hvilka
icke så få hade den armeniska typens
fulländadt rena ariska drag. Och de
kunde skratta, medan det skymde i
tvenne främlingars hjärtan och man gick
och undrade, om man någonsin skulle
kunna le mot lifvet mer...
Det fanns också en hel del ryssar
ute i staden den kvällen, och de voro
likaledes vid ett strålande lynne; aldrig
förr hade jag stått så undrande och
spörjande inför det sällsamma något,
som är Österns själ. Troligen skulle man
begått en orättvisa, om man beskyllt
dem för egoism eller bristande fantasi;
förhållandet var väl helt enkelt det, att
de känna på ett annat sätt och föreställa
sig saker och ting på ett mera abstrakt
och aflägset vis än vi kan hända. I hvarje
fall blef denna oskrymtade, själaglada
belåtenhet — utan en aning om skuggor
— ett mysterium i omgifningens tragik.
Så skrämmande full af hemskhet som
efter februariblodbadet ter sig
petroleumsstaden visst icke nu i september, om
det också är allt annat än upplyftande
att se förödelsen i Bibi-Eibat och
Balakhani, där sjukhusläkaren, en armenier
af våra bekanta, hvilken befann sig i
Baku, när oroligheterna bröto ut, och
måste återvända till sin post i en
ambulansvagn för att icke bli mördad, ej
har en enda rättrogen bland sina sjuka.
Den orena beröringen af en kristen
förfärar dem mer än någonsin i detta
ögonblick, och för tillfället dör folk utan
många omständigheter härute, som vore
det den allra enklaste och naturligaste
sak i världen, hvilket det väl också är.
Lyckadt eller misslyckadt, betraktas
ett mordförsök knappast som något ondt
i sig, och de bli mycket ledsna, när de
gjort sitt bästa för att taga lifvet af en
»agent provocateur» — en betald
uppviglare — och han glider dem ur
händerna, något som häromdagen hände
ett par armenier, som förklädt sig till
tatarer. Deras offer var en jude ifrån
Wien, som vandrade i sällskap med en
ung flicka — en politisk uppviglerska i
styrelsens tjänst hon också —, och saken
var så mycket mera invecklad som
wienaren öfverlefde dolkstynget ett par
timmar och fördes till sjukhuset, där hans
banemän infunno sig och förklarade sig
vara hans bästa vänner och togo alla
hans papper. Det går knappast en dag
utan att man hör talas om liknande
historier, och det knytes fler intriger här
än en romanförfattare någonsin kunde
drömma om. De allra flesta le åt det
ryktet att man satt upp en fredstraktat
mellan de bägge stridande parterna; de
veta, att verkligheten räknar med fler
faktorer än höga herrar kunna låta skrifva
ned på ett pappersark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
