Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om modern spansk dramatik. Af Adolf Hillman. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598
ADOLF HILLMAN.
TAMAYO Y BAUS.
punkter: hjärtlöshet, förförelse utan kärlek
och guldtörsten, och han gör det på ett
sätt, som förvärfvat honom enstämmigt bi-
fall af publik och kritik.
Tamayo y Baus (pseud. Joaquin Esté-
banez) började sin verksamhet för teatern
redan 1847 med Juana de Arco, en
efterbildning af Schiller, hvarefter följde
fem andra efterbildningar, tills hans första
original, femaktstragedien Virginia, 1853
första gången uppfördes. Till 1867, då hans
sista arbete för scenen, Un drama nuevo,
såg dagen, hade han lämnat till teatern ett
tjugutal arbeten. Detta drama är öfver-
satt till flera språk och har uppförts mån-
genstädes såväl i Europa som Amerika.
Till svenska öfversattes det redan på sex-
tiotalet af V. E. Lidforss och inlämnades
till Dramatiska Teatern, där det fortfarande
hvilar i oförtjänt glömska, och under titel
»Den nya pjesen» har Göran Björkman 1898
publicerat det i bokform. Såsom poetisk pro-
dukt står dramat högt. Dess patos är äkta,
den sceniska konstruktionen öfver allt beröm
och lidelsernas konflikt djupt tragisk.
Denna pjes hör till de »stående» på spanska
teatern jämte ett par andra af Tamayo:
Locura de amor (1855), med ämnet lå-
nadt från en af de mest rörande bladen i
Spaniens historia, där hjältinnan är »Juana
la loca», och Lances de honor (1863),
hvilka båda af kritiken satts i första pla-
net af samtida dramatik.
Men Ayala och Tamayo saknade denna
viljekraft, denna okufliga handlingsdrift, som
äro oundgängliga villkor för att bana väg
för något nytt och rensa undan dekaden-
sens ogräs. De glänste med enstaka mäs-
terverk, deras arbete delades på olika om-
råden, och tiden väntade på den, som ode-
ladt skulle ge sig åt teaterns nyfödelse.
Under denna väntan lefde spanska te-
atern till stor del på öfversättningar och
bearbetningar. De originalarbeten, som
funno väg till scenen, voro ytterligt under-
haltiga, saknade allt djup, svaga till både
form och innehåll, och kunde helst varit
oskrifna. Bland de magra originalarbetena
lyste emellertid med särskild glans »la zar-
zuela», närmast att förlikna med vådevillen,
som genom en Chapi, en Chueca, en Val-
verde blifvit till en nationell operett af myc-
ken originalitet, men med undantag för
»zarzuelan» och Ayalas och Tamayos ar-
beten uppfördes intet på scenen, som eröf-
rat mera än en succés d’estime.
Med Gaspar, Echegaray och Sellés sker
det stora uppsvinget-, från djup natt blir
det med ens fullt solsken, och det första
tecknet därpå är Gaspars »Las circunstan-
cias» och icke Echegarays »El libro talo-
nario».
Enrique Gaspar (1842 — 92) hängaf
sig under det halft merkantila, halft em-
betsmannamässiga arbetet på konsulatbanan
med verklig passion åt studier af lifvet och
litteraturen, och redan vid fjorton års ålder
skref han sitt första försök, »Un miope sin
quevedos», en »juguete» i en akt, som upp-
fördes på Teatro de la Princesa i Valen-
cia. Därefter följde elfva teaterstycken,
alla på vers, af större och mindre värde,
tills Las arams-tändas 1867 första gån-
gen uppfördes. I snabb följd kommo se-
dan Don Ramon y El Sr. Ramon och
La levita, båda 1868, samt ännu ett halft
dussin, innan Echegarays första dramatiska
försök 1874 såg dagen. Till närmare ett
fyrtiotal uppgå Gaspars sceniska arbeten,
af hvilka många kunna ställas lika högt
som Echegarays bättre. Att nämna, utom
ofvananförda, äro La lengua (1882), Las
per sonas decentes (1890), La huelga de
hijos (1893) och hans sista La eterna cue-
stiön (1895).
Att ingå på någon närmare analys af
Gaspars dramer, alla på vers och de flesta
i tre akter, tillåter icke utrymmet här, men
några antydningar om hans betydelse för
den moderna spanska teatern kunna icke
utelämnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
