Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nietzsche och romantiken. Af C. D. Marcus - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
C. D. MARCUS.
samklangen med i spelet, medan man förut
betraktat romantiken som något ondt och
halft oförlåtligt, från hvilket man måste på
ett eller annat sätt befria sig. Det var tro-
ligen följden af att man ännu befann sig i
en tom och dödfödd gengångarromantiks
tecken, och Joel betonar uttryckligen, att
äfven Nietzsche bekämpade blott romantiken
efter 1830. Just vid sekelskiftet utkom
det verk, som hittills var det mest själfulla
försänkandet i den tyska romantikens väsen
och personligheter skrifvet eller diktadt med
en kvinnas sällsynt djupa blick, nämligen af
Ricarda Huch.
Man skulle af Joel måhända ha önskat
en bestämd hänvisning till Sturm och Dräng
och främst till den tyska romandiktningens
väl märkvärdigaste alster, Werther (1774),
som för den romantiska romanen före Wil-
helm Meister (1796), särskildt för den af
Joel ofta citerade egendomliga Tieckska ung-
domsromanen »William Lovell» synes mig
spela samma afgörande roll, som WTilhelm
Meister sedan öfvertager.
Och vid jämförelsen mellan Nietzsche
och Friedrich Schlegel finnes det ett stort
svalg, som skiljer dem åt och som måste
benämnas med sitt rätta namn. Medan Nietz-
sche oatbrutet ilar framåt, omsusad af stormar,
och genomgår den ena utvecklingsprocessen
efter den andra för att nedlägga dem i sin
äfven till omfånget stora produktion, sjun-
ker Schlegel allt djupare ner i tröghetens
mossar, och sedan han gått in i katolicis-
mens helgedom, blir han allt mera lik mun-
ken, som behagligt klappar sin buk efter
det inmundigade klostervinet. Hans lif,
liksom hans verk, är blott ett fragment.
Af den äldre romantikens förnämsta esteti-
ska begåfningar finns det blott en, hvilken
som människa har samma nobless som
Nietzsche, nämligen den allt för tidigt bort-
gångne drömmaren Novalis.
Lejonparten af den värdigt utstyrda
Joélska volymen egnas Nietzsche och ro-
mantiken. Det följande kapitlet, Schopen-
hauer och romantiken, är af mera sido-
ordnadt intresse, och det är redan antydt,
att Schopenhauer är en genomgångsport för
den unge Nietzsche. Men den sista afdel-
ningen, Nietzsche och antiken, för oss åter
i jämnhöjd med vårt ämne, och detta skulle
ej ha kunnat skrifvas, om ej Joel vore en
kännare af antiken, i det hans föregående
största arbete skildrar Sokrates, sådan han
framträder hos Plato och Xenophon. Jag
låter åter Joel få ordet.
Det klassiska och det romantiska äro
tvenne grundformer för en världsuppfatt-
ning, och med en klassisk åskådning mena
vi närmast den som har tagit antiken till
mönster. Det blir en afgörande fråga för
hela vår kultur, hur Nietzsche har sett an-
tiken, Nietzsche som för oss nästan blifvit
inbegreppet af det oklassiska.
Och ändock har kanske ingen tänkt
högre om antiken än han7 och ingen har
så kämpat med de gamla som Nietzsche, hvil-
ken begynte som filolog. Antikens pro-
blem blir Nietzsches problem, liksom hela
romantiken dyrkade antiken.
Aristoteles var intet för Nietzsche och
romantici: Hos Plato tilltalades de väsent-
ligen af hans tjusande och aristokratiska
personlighet, medan platonismen af Nietzsche
hedras med namnet »högre svindel». Och
Sokrates, Platos vördade lärare, var Nietz-
sches dödsfiende, »förstöraren af den gre-
kiska världen», och i själfva verket äger
Sokrates ej få antiklassiska drag, men det
är hans hänvisning till förståndets genom-
gripande herravälde öfver människan och
hennes sedlighet som Nietzsche hatar.
Det är den unga och spirande veten-
skapliga forskningen i Grekland som Nietz-
sche älskar, och hans förkärlek för ungdo-
men och våren förnekar sig således ej hel-
ler här. Det är till försokratikerna han vän-
der sig, till Empedokles, Anaxagoras, Par-
menides, Demokrit och främst Heraklit,
som föraktade massan och de lärde och
vandrade sin egen väg, antikens Nietzsche.
Och han blir dem trogen hela sitt lif.
Det sanna Hellas lefver för honom un-
der den tid, då tragedien födes, då de
stora lyrikerna dikta och de stora tyran-
nerna härska, det är vardandets kampupp-
fyllda och svåra tid.
Redan romantiken betonade skillnaden
mellan Apollo och Dionysos, mellan solgu-
den och skymningsguden, mellan den världs-
åskådning, som hvitlysande likt marmorn
sprider sitt fulla och klara sken öfver ett
harmoniskt verk, och den världsberusning,
som i skymningens mystiska dunkel dröm-
mer och diktar om aningar, om dofter och
toner, burna af en enda rusig, dragande,
drifvande längtan.
Så står Nietzsche-Dionysos mot Goethe-
Apollo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
