Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nietzsche och romantiken. Af C. D. Marcus - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH ROMANTIKEN.
6O9
tan och glädjen blanda sig med hvarandra,
de liksom gunga hvarandra fram och åter.
Nietzsches lif är ett haf af växlande stäm-
ningar, och hvilka stämningar! Orkanen
flyger fram öfver hafvet. Och meningen
med lifvet är faran, och häraf hans kärlek
för krig och kamp.
Och den skrattar bäst som kan lida mest,
som är känsligast, som med skrattet kan
öfvervinna sitt lidande. Allt skall öfvervin-
nas ! Nietzsche och romantikerna äro i grun-
den de renaste idealister, som ej kunna tåla
något ideal, därför att det inskränker deras
idealism. Nietzsche hatar Gud, ej som Gud
utan som människans gräns. Därför skall
människan bli Gud. Det fordrar redan roman-
tiken, som i konstnären anar öfvermänni-
skan, och äfven för Nietzsche är »förhållan-
det mellan subjekt och objekt ett estetiskt».
Nietzsche vill befria sig från allt det
gemena: det är grunden till hans antimoral.
Han hatade moralen, därför att den var
allmän, gemen, förstod sig af sig själf,
var för litet farlig. Han kämpar mot seden,
bruket, ej mot sedligheten och därför un-
der falsk flagg.
Men hvad förblir nu i detta ständigt
växlande romantiska stämningslif, i denna
oändliga förändring, i denna Nietzschesjäl,
hvars jag själft är vandringsdriften, Heraklits
världsprincip? En längtan. En längtan
efter förevigande, som aldrig nås. »Absolut
lust är evig», säger Novalis, och redan hör
man Zarathustras djupa orgelstämma:
»Denn alle Lust will Ewigkeit, will
tiefe, tiefe Ewigkeit.»
Och så flammande steg aldrig oändlig-
hetslängtan mot skyn, därför att den växte
upp ur en verklighet, som var mera rea-
listisk än någonsin.
Man anar kanske nu, hur djup och här-
lig romantikens och Nietzsches religion var,
religion i betydelse af människans väsen
eller som Nietzsche odödligt har tolkat det:
»Att skapa ett högre väsen än vi själfva
äro, det är vårt väsen.» Nietzsche förkunnar
den vardande guden. Och för romantiken
och Nietzsche är bibeln den bästa boken.
Men Nietzsche, som offrar allt, offrar —
också sin Gud.
Det finnes en lösning på gåtan, som
ger nyckeln till hela problemet. Det är
mystiken, den tyska mystiken från fjärran
tider och från nyare, som hade sitt hem i
Schlesien. Och mystikens och öfvermän-
Ord och Bild, 14:6 årg.
niskans och det dionysiskas innersta mening
der är människans guddom liggörande.
Nietzsche skall förstås som den mest af-
lägsne mystiker, hos hvilken mystiken för-
stör sig själf. Men mest släkt är han med
den schlesiske tänkaren Jakob Böhme,
den tyska filosofiens urfader och den tyska
mystikens fullbordare, som äfven han lefde
för det ondas problem, men som är den
försona?zde mystikern.
Men Nietzsche ref i sin stormande ideal-
drift sönder idealen, och det var tidens fel.
Det var vårt svåra straff, därför att vi blif-
vit våra ideal otrogna, därför att vi sak-
nade ungdom, entusiasm, heroism, den ide-
ala kraften!
Men det hjälper ej att slå ihjäl Nietz-
sche, ty han dör ej däraf, vår enda rädd-
ning är att öfvervinna honom, det är enda
sättet att förstå honom.
Nietzsche blef våren, ungdomen, löftet,
den evigt vardande, som vaknade, när han
hörde Fausts påskklockor ringa. Men när
sommaren kom och blommor slogo ut och
frukter mognade, då var Nietzsche ej mera
med i leken.
Men ett ja måste komma mot hans tu-
sen nej.
Men ungdomens röst skall man höra
ur romantikens och Nietzsches munnar. De
voro ynglingar: »Må ungdomens rike
komma /» utbrister Nietzsche.
Och i dag är Nietzsche demaskerad
och befunnen vara en romantiker. Själf har
han diktat som romantiker i ord, som man
aldrig förgäter.
»Sålunda talade Dinoysos och teg där-
efter på det sätt, som är honom eget, näm-
ligen förföriskt. Ni skulle då ha sett honom!
Det var vår, och hela skogen stod i
sin unga safve.»
II.
Den undersökning, som Joel fullföljt i
sitt första kapitel om sammanhanget mellan
Nietzsche och romantiken, skulle varit omöj-
lig, om ej under de sista tjugufem åren en
alltjämt växande tysk forskning vändt sig
mot romantiken, utgifvit viktiga brefväxlin-
gar mellan dess banérförare och fördjupat
sig i talrika specialafhandlingar. Och det
som utmärker denna forskning samt tillika
skiljer den från den föregående på samma
område är att denna gång kommer kärle-
ken till ämnet och alltså den kongeniala
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
