Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Johan Gabriel Richert. Af Lydia Wahlström. Med 1 bild - Ur bokmarknaden. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
LYDIA WAHLSTRÖM.
Hans Järta: den äkta svenska blandningen
af bekvämlighet med en blyghet, som, ärli-
gen taladt, har icke så litet af högdragen-
het i sig. Richerts fiender — och hans
imponerande personlighet gjorde att han
hade ganska godt om sådana, exempelvis
Crusenstolpe och S. L. Theorell — saknade
icke heller blick för den saken.
Hvilka chefsegenskaper han verkligen
hade, finner man icke minst genom att ut-
trycket »richertianism» på 40-talet icke
sällan användes för att beteckna liberalis-
men. Namnet var också vid den tiden
icke olämpligt, ty så som partiet såg upp
till Richert ha väl anhängare sällan vördat
en chef — om icke just Hans Järta här
åter skulle kunna framdragas som exempel.
Men Richert var den mildare, ljusare natu-
ren af de två, oftast troende och hoppfull,
när Järta var skeptisk • meddelsam och hän-
gifven, när Järta var afmätt och kärf. Man
jämföre endast den stela tonen i Järtas bref
till den af honom dock så högt skattade
Geijer med den nästan barnsliga vekheten
i Richerts bref till hans närmaste vän
Anckarsvärd! Eller man erinre sig Järtas
framsynt pessimistiska uppfattning af norska
frågan i samband med Richerts naiva beund-
ran för norsk demokrati och statslif. Det är
icke tu tal om att djup och kritik äro större
på Järtas sida, likasom att grundlagsstiftaren
i allmänhet synes vara lagstiftaren intellek-
tuellt öfverlägsen; men hur mycket mer
ödmjukt sympatisk verkar icke Johan Ga-
briel Richert än Hans Järta!
Den politiska typ, dit Richert hörde,
var icke sällsynt i vårt offentliga lif under
förra hälften af 1800-talet. Vi känna ännu
delvis igen den på närmaste generation —
den, som var ung på 50- och 6o-talen
— för så vidt barnen nämligen förblifvit
sina fäders idéer trogna. Arten röjes ge-
nom förkärleken för allmänna och ideella
synpunkter, äfven när det gäller praktiska
ting, särskildt genom fasthållandet vid per-
sonlighetsprincipen i alla dess konsekvenser
af individualism på det religiösa och soci-
ala området. För detta slags män — vi
kunna här exempelvis erinra oss S. A. Hedin
— äro begreppen »tolerans» och »mänskliga
rättigheter» ännu någonting mer än blotta
fraser, och de vidkännas också, utan fruk-
tan att anklagas för naivitet, sin nära and-
liga släktskap med upplysningstiden. Dessa
oförbränneliga gamla riddersman med tra-
ditionerna friska från representationsrefor-
mens och skandinavismens dagar äro alltid
redo att kämpa för humanitära frågor och
kunna i riksdagen ännu med handen på
hjärtat tala om »kvinnans människovärde»
och »den enskildes handlingsfrihet».
Men det, som i en senare generation
alltför lätt blir endast efterklang, det verkade
hos fädren ännu ursprungligt. Och ursprung-
ligare, helgjutnare typ för den svenska me-
delklassliberalismen i sin prydno än den
gamle häradshöfdingen på Trufve får man
nog förgäfves leta efter. Är det därför
månne, att privatlif och offentligt lif hos
Johan Gabriel Richert voro ett och att på
bådadera i lika mått kunde tillämpas de
ord S. A. Hedlund om honom uttalat:
»I den atmosfer, som omgaf honom,
trifdes intet låsjt och orent!»
UR BOKMARKNADEN.
Nils Wilhelm Lundh: Tall och björk. Två be-
rättelser från Hvita kyrkans by. Stockholm, Wahl-
ström & Widstrand.
— Stjärnorna. Berättelser från Hvita kyrkans by.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
— Ljunghuset Berättelse från öde strand. Stock-
holm, Wahlström & Widstrand.
Nils Wilhelm Lundh har efter sin lyc-
kade debut med »Hvita kyrkans by» lå-
tit ännu tvenne volymer följa, som hämta
sina ämnen från samma föreställningsvärld.
De beteckna båda stora och afgjorda fram-
steg; mycket af det omogna i förstlings-
arbetet har försvunnit.
Långt ifrån allt. Man skulle kunna
anmärka oändligt mycket, man skulle kunna
kalla en hel del äfven i hans nya böcker
för barnsligheter. Men det står då kvar,
att det barnsligt outvecklade på samma
gång är barnsligt fint och älskvärdt, löf-
tesçifvande och friskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
