Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
623
Ren och vacker naivitet har Lundh
mera än någon annan af våra yngsta för-
fattare. Och han har dessutom ett fantasi-
och sagolynne af så omedelbar och sprud-
lande åder, som säkert ingen annan af
dem.
Tag som ett exempel den första be-
rättelsen i »Tall och björk». Den är en
profkarta på hans förtjänster och fel. Först
och främst hvilken lyrisk charm, hvilken
ljus och luftig sagostämning öfver intro-
duktionen! Hur målande och lefvande äro
inte vissa af situationerna, hur ohjälp-
ligt, bottenlöst sentimentala andra! En
vacker och osökt symbolik i händelsernas
gång, men en högst okonstnärlig, troskyl-
digt moraliserande optimism i slutscenerna.
Och hvilken fyndig och lustig kvickhet,
som spelar in i dialogen, en humor af
lättfattligt och folkligt slag, ibland rent af
erinrande om H. C. Andersen.
Det råder inte ringaste tvifvel, att just
detta slags berättelser är Lundhs rätta om-
råde. Han bör kunna skrifva friska och
enkla sagor och historier ur barnens lif,
de smås och de storas, ty det är bland
de fullvuxna endast de oförstörda natur-
barnen han förstår sig på. Han må gärna
göra sina historier smått symboliska och
smått moraliska: allt blir ju symboler för
hans poetuppfattning, och allting gestaltar
sig som uppmuntran eller varnagel för
hans mänsko- och lifskära optimism •, men
han bör akta sig för att vilja göra dem
allt för djupsinniga eller för att röra
vid mycket invecklade själsliga fenomen.
Den långa släktberättelsen i »Tall och
björk» med sitt hypnotistiska grundpro-
blem visar tydligt, hur hans mänskoskil-
dring och hans fantasi komma till korta,
när han försöker sig ut på alltför djupt
vatten; den vidlyftiga apparaten tar till
på köpet bort hans goda humör.
Stjärnorna är just därför så glädjande,
ty den visar, att han kommit på riktig
väg. Flera af dessa små noveller, som
han med nyckfull fantasi samt och synner-
ligen bringat i samband med den gemen-
samma titeln, äro rent af ypperliga och
ge oss en klar föreställning om hur ut-
märkta saker han en gång skall kunna
ge oss. »Kalle Myrbäck», historien om
den återkomne emigranten med den ohjälp-
ligt skenande fantasien och det varma
hjärtat — >,en ärlig svensk skälm» — ger
oss en lifslefvande typ, tecknad i snabba
och träffande drag. Vacker och poetisk
är »Valborgselden» med sitt briljanta och
sinnrika uppslag, originell och verknings-
full den lustigt allegoriska »Tapto». Det
är egentligen bara titelnovellen som trots
vackra detaljer faller ut ur ramen, och som
genom sina allt för ungdomliga och truis-
tiska resonnemang gör läsaren en smula
misstämd.
Hvad Lundh ännu behöfver i sina no-
veller är bl. .a. en mera realistisk samtals-
ton. Han har gjort alldeles ofantliga fram-
steg i denna liktning sedan »Hvita kyr-
kans by»; både Kalle Myrbäck och andra
tala ett individuellt och realistiskt återgif-
vet språk. Så mycket märkligare är det,
att man ibland stöter på omöjliga saker,
skrifspråk och stilvidriga uttryck. »Val-
borgselden», som eljes hör till de allra
mest lyckade sakerna, lider på ett par
ställen af detta fel.
Men, som redan sagdt, Nils Wilhelm
Lundh är väl ännu inte alldeles färdig.
Han har fått de naturliga gåfvorna af
flödande fantasi, fint och innerligt natur-
sinne, målarskärpa och målarglädje i blic-
ken, varm och vacker medkänsla för allt
som lefver och röres. Hans språk kan få
en pittoresk skönhet af eget slag, när det
gäller att skildra skogshöjdemas och him-
lens, fältens och insjöarnas, kort sagdt
den nordskånska hembygdens, skönhet. Läs
inledningen till »Valborgselden» : hur vac-
kert sedt och hur kvickt återgifvet är
inte ett sceneri som detta:
»Valborgsmässaftonen sväfvade med
månskärans silfverhorn bort mot en genom-
skinligt grön himmel, som speglade vår-
längtan i sjöar och vattendrag mellan åsar-
nas mörka linjer, fjärran blånande. Lätta,
penslade moln drogo nu fram som påska-
käringar på kvastar i oändlig rad från
Blåklack och öfver hvita kyrkan och ända
bort mot Svedjelands kullar, långt, långt
söder. Och hvarje käring, som for förbi,
slog ut sin famn, tog en klunk ur silfver-
hornet och lämnade det till nästa i raden.
Då flög en gnista från Blåklack och en
från Inskog och en från Storhyttan och
från Gråtopp och Svedjekulla. Och under
gnistorna dansade små glödande tungor,
som växte och växte till eldar och stora
bål, stundtals svepta i brunröda kappor,
fladdrande liksom för storm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
