Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landsmän. Ett reseminne af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSMÄN.
Ett reseminne af GUSTAF af GEIJERSTAM.
LDRIG tänker man oftare
och bättre på Sverige än
under långa resor. Det är
icke nog med att minnet
af fosterlandet då ofta
vaknar, starkare, mera intensivt än någon-
sin eljest, att Sverige i inbillningen lyser
långt borta i sommarskrud eller vinter-
prakt, att man ser snön falla eller mid-
sommarsolen komma natten att ljusna,
att man trår hem till dess att längtan
blir för stark, och man en dag står på
Sassnitzbåten, spanande med otåliga ögon
efter den första, svagt skymtande strim-
man af svensk mark. Afståndet ideali-
serar. Men äfven annat händer oss,
hvilka söka oss till Europa, därför att
fosterlandskärleken hos oss utvecklats
till samhörighetskänslan med den andligt
lefvande världen. Det händer oss, att
vi på våra färder oförmodadt stöta sam-
man med i hemlandet okända nordbor,
hvilka utomlands skapat sig ett namn
och en ställning. Detta är nog en van-
lig sak för alla nationers resande. Stora,
folkfyllda länder tvinga sina barn att sö-
ka nya hem, därför att hemma blir det
för trångt. Men Sverige? Detta stora
land med sin glesa befolkning, detta land,
som äger tusentals tunnland obrukad
jord, där så mycket återstår att göra,
där befolkningen på stora vidder bor så
glest, att man knappast kan tala om
grannsämja, därför att grannar icke fin-
nas. Det är brist på fosterlandskänsla som
drifver människorna bort från fosterjor-
den, lyder den alldagliga ytlighetsfrasen.
Är detta verkligen fallet? Den som
mött sådana män, på hvilka jag här
tänker, dömer annorlunda. Han skall,
innan han dömer, minnas, hur han sett
deras ögon glimma till blott af glädje
öfver att möta en landsman. Han skall
kanske kunna förstå dem, äfven om de
skyggt eller brutalt och tvärt dragit sig
undan från ett sådant möte. Allra mest
skola de kanske röra honom ju’st då. Ty
han skall förstå, att i själfva den afvog-
het, som lyser fram vid sådana tillfällen,
ligger en bitterhet, hvilken kommer af
besviken kärlek. Och vi måste minnas,
att äfven i kärleken till ett land, liksom
till en människa, ligger möjligheten för
att den älskande kan stå där besviken,
med hela den darrande känslan af för-
smådd kärlek glödande inom sig. Den
i sin kärlek svikne är sällan den, som
älskat minst.
Saken är den, att bakom dessa mäns
kyla eller värme, då de möta en lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
