Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landsmän. Ett reseminne af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSMAN.
635
man, ligger gärna ett öde, hvilket mynnar
ut i en sådan olycklig kärlek, som ofta
slitit svensken bort från hans land.
Hvad är detta? hör jag någon säga. Kan
någon lida af olycklig kärlek till sitt
land? Är sådant möjligt> Jag svarar:
hur föga vet icke den, hvilken tänker så,
hvad kärlek till fosterjorden verkligen
vill säga.
Jag kom en gång till en af sydvästra
Tysklands städer, och som den var rik
pä vackra omgifningar och hade mycket
af gotisk konst, som var sevärdt, kom
jag att stanna där några dagar. Ensam
som jag var, hade jag god tid att syssel-
sätta mig med mina tankar.
Just något af hvad jag ofvan antydt
gick jag också och tänkte på mer än
en gång under dessa vackra augustidagar,
och underligt var icke, att de just här
döko upp och icke ville släppa mig.
Jag visste nämligen, att i denna trakt
skulle min egen familj en gång hafva
bott, innan dess stamfar enligt sägnen
kallades till Värmland, för att i början
på 1600-talet deltaga i det stora nyda-
ningsarbete, som då började för de sven-
ska bergverken. Jag gick därför här mer
än en gång och undrade öfver, hvilka
motiv som väl en gång förmått denne
min stamfar att lämna den härliga trakt,
där jag befann mig, och flytta upp till
den aflägsna Norden, hvilken på den ti-
den måste hafva synts en sydländing
ännu mera främmande, aflägsen och af-
skräckande än nu. Jag tänkte på, hvad
han väl måtte ha känt, när han lämnade
detta land, som nu låg så ljust, bördigt
och leende framför mig i solnedgången.
Det var icke längre förskjutna nordbors
öden som sysselsatte mig. Det var mot-
satsen. Främlingars, hvilka lämnat sitt
land och sökt sig till oss. Rundt om
mig såg jag kulle vid kulle, där druf-
vorna höllo på att mogna, längre bort
reste sig väldiga ekar och lönnar, längst
bort blånade höjderna öfver dalsänkans
rika sluttningar, och genom landskapet
lyste som ett glänsande band vattnet
från den breda floden, som strömmade
fram att förena sina böljor med den
mäktiga Rhen.
»När allt kommer omkring, kunde
jag ha varit tysk», tänkte jag. Och för
första gången kom den tanken mig per-
sonligt nära, hur folken blandat blod,
och hur hvarje människa måste söka sitt
ursprung fjärran och vida omkring.
Härifrån hade alltså dock en gång
män kommit, som brutit bygd i Sveriges
sagotrakt Värmland, och hvilkas namn
oskiljaktigt äro förenade med vår historia,
uppvisande ibland sig typer af det bästa,
Sverige ägt. Så är det ju. Ingen kan neka
det. En gång gick kanske Erik Gustaf
Geijers stamfader under namnet »tysken»
och hade svårt att göra sig förstådd bland
de smeder och grofarbetare, hvilka han
skulle uppfostra och lära upp. Mer än
en gång satt han kanske vid älfven,
i skogen eller vid sin egen härd i Värm-
land och längtade hem till vinlandet,
som sett honom födas, drömmande om
sin ungdom och stränderna af Neckar,
Tauber eller Rhen. När han blef gam-
mal, kom den kanske öfver honom, denna
mystiska längtan att hvila i sina fäders
jord, som ingen kan undgå, när han
känner slutet nalkas. Och om han, som
säkert var en kraftkarl, också gick fri
från denna känsla, emedan han visste
sig ha gjort ett godt arbete och byggt
ett hem för de sina, som skulle stå län-
ge, ett slags främling var han dock och
förblef. En generation räcker icke till
för att skapa ett fosterland och känslan
däraf. Om nu jag, som stammade från
samma blod, vände åter till denna trakt,
öfvergåfve Sverige och med hustru och
barn sloge mig ned i det sköna Fran-
ken, där jag alltid känt mig som hem-
ma, hur gick det då? Det kunde ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
