Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landsmän. Ett reseminne af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
På så sätt kommo vi i samtal, och
det visade sig, att den vän, om hvilken
hotellvärden talat, var ingen annan än
svensken, åt hvilken stadens medborgare
rest minnesvård.
—■ Han var en genial man, sade han,
och en trädgårdsmästare utan like. Jag
tror, att jag aldrig sett någon, som med
större kärlek ägnade sig åt sitt yrke.
Kan ni förklara mig, att en sådan man
icke kunde finna användning i sitt eget
land?
Jag ryckte till vid frågan, emedan
den kom så oväntadt. Hvad visste denne
tysk om Sverige? Hur kom han att
fråga så, som om han vetat eller kun-
nat gissa sig till allt hvad jag denna
gång ensam och i hemlighet hade tänkt?
— Det är svårare att gifva ett svar
på den frågan, genmälde jag undvikande,
än att framställa den. Är ni säker på,
att personen i fråga önskade en verk-
samhet i sitt fosterland?
— A, svarade värden, hvilken under
tiden presenterat sig såsom bärande
namnet Müller, ingen söker sig väl hemi-
från på allvar, om han finner plats hem-
ma? För öfrigt tror jag, att han alltid
önskade sig hem, och jag skall säga er
hvarför.
Han ryckte sin stol närmare min och
fortfor, i det han lutade armarna mot
bordet och tyst stirrade framför sig:
Jag tänker ofta på honom, som nu
är död, och jag kan knappt förstå att
det är sant, att allt verkligen har gått
som det gick. Det är flere år sedan
han kom hit. Vi hade sökt en god
trädgårdsmästare, och svensken blef den
som fick platsen. Han fick den, därför
att han vann allas förtroende genom sin
duglighet och genom att han var den
han var.
Müller höll upp ett ögonblick för att
skicka efter en sejdel öl åt sig själf.
Som om de ord, han nyss uttalat, väckt
nya tankar inom honom, fortfor han
denna gång långsammare och liksom
mera öfverlagdt:
— Just därigenom att han var den
han var, tog han oss. Det är ordet.
Man blef som en annan människa i hans
närhet. Han kunde sitta här i hörnet
försänkt i tankar långa stunder, utan att
säga ett enda ord, sitta där tyst och
inåtvänd, medan vi andra bullrade om-
kring honom. Men vi kände ändå, att
han fanns ibland oss, och när han bör-
jade tala, tystnade vi andra och hörde
på. Det var som om eld utgått ifrån
honom, fastän hans väsen var så stillsamt,
och fastän han aldrig talade många ord.
Värdens helskägg dök ned emot sej-
deln, och när han såg upp igen, smålog
han förläget.
— Ni tycker, att jag talar för mycket,
och att jag använder starka ord, sade
han småleende.
Jag protesterade naturligtvis, och ska-
kande på hufvudet såg han mig rätt i
ansiktet med sina små gråa ögon och
fortfor:
— Det händer väl oss alla någon
gång, att vi i lifvet möta en människa,
som står öfver andra, vi mött. Vet ni,
hur det då verkar på oss?
Müllers ansikte blef allvarligt, nästan
mörkt.
— Det lyser upp hela lifvet för oss,
fortfor han. Både det förflutna och det
som kommer. Vanligt folk, som jag
hör till, händer sådant icke ofta. De
stora i världen befatta sig icke med oss.
Möta vi händelsevis någon, som lär oss
förstå, hvad mänsklig storhet är, blifva
vi honom djupt tacksamma. Är han
borta en gång, lämnar han efter sig ett
tomrum, som af intet kan fyllas. Ni
tycker nu igen, att jag säger för myc-
ket, därför att det bara rör en trädgärds-
mästare. Men jag kan säga er det: den
mannen var mer än så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
