Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landsmän. Ett reseminne af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSMAN.
637
Jag ämnade just vika af inåt staden
på en af de breda tvärgatorna från allén,
på hvilken jag gick, då min uppmärk-
samhet plötsligt fästes vid ett monu-
ment vid sidan af allén. Det var en en-
kel hög sten, upprest på en gräsbeväxt
kulle, omgifven af gamla, resliga träd.
Jag gick närmare och upptäckte på min-
nesvården — ty en sådan befanns ste-
nen vara — en medaljong, framställande
i relief ett manligt ansikte, hvilkets drag
jag i anseende till det radande halfdunk-
let ej förmådde urskilja. Namnet kunde
jag däremot med någon ansträngning
läsa mig till. Ty bokstäfverna, som
voro inhuggna i graniten, voro förgyllda
och blänkte i skymningen. Till min
förvåning fann jag på denna minnessten
ett ingalunda ovanligt svenskt namn,
därjämte födelseår och dödsår, utvisande,
att mannen nyligen vistats i samma stad,
och att han dött ung. Stenen var rest
som en tack från inbyggarna, därför att
den unge svensken skapat den plante-
ring, jag nyss beundrat, och hvars full-
bordan dess skapare icke fått upplefva.
Utan att veta det, hade jag alltså
här gått omgifven af en landsmans verk.
Jag hade därvid tänkt: hvarför hafva vi
sällan något så gediget konstnärligt ge-
nomfördt hemma? Ty just däri, att den
var så helt genomförd, låg planteringens
största behag. Och så visade det sig,
att dess upphofsman var en svensk. Mina
tankar fördes plötsligt i en ny bana,
och de personliga släktminnena förblek-
nade. Bisarrt syntes mig detta samman-
träffande, att jag just här skulle stöta
på minnesmärket efter en afliden lands-
man. Sökande ana mig till det öde,
hvilket var förknippadt med minnesvår-
den, rest af främlingar åt en främling,
gick jag länge fram och åter under de
höga trädens skuggor. När jag tog
vägen hemåt, var tyskarnas tidiga afton-
måltidstimma förbi.
Hotellets stora matsal var därför
tom, och när jag slog mig ned i min
vanliga vrå med den jättelika matsedeln
utbredd framför mig, var jag ensam. I
närheten af disken var värdens familj
just sysselsatt med att afsluta sin måltid,
och från rummet intill hördes rösterna
af stamgästerna, som spelade skat och
drucko öl.
Minnet af hvad jag sett ville emel-
lertid icke lämna mig, och jag hade
just beslutat mig för att i nödfall utfråga
kyparen. I detta ögonblick kom värden
själf fram till mitt bord. Det var en
vänlig, medelålders man med ett par
forskande och goda ögon, kort helskägg
och vårdadt yttre. Han kom med en
flaska vin, som jag hade beställt, och i
det han placerade den på bordet fram-
för mig, sade han leende:
— Ni har valt en god sort.
— Det gläder mig, svarade jag och
fyllde mitt glas.
Värden stod fortfarande kvar, följan-
de den angenäma sydtyska seden att
anse sig göra les honneurs i eget hus,
när han underhåller sina gäster. Han
betraktade mig, under det jag drack, för
att se om jag senterade varan, och då mitt
ansiktsuttryck sannolikt utföll till hans
belåtenhet, nickade han, i det han ännu
en gång smålog, och sade tillfredsställd:
— Icke sant, det är godt.
Därpå tillade han utan öfvergång:
■— Ni är ju svensk?
— Hvarför frågar ni så? Det låg
en så säregen ton i hans röst, att den ovill-
korligen framkallade motfrågan.
Mannen blef plötsligt allvarlig.
— Jag hade en vän, sade han, som
var svensk. Också han drack alltid just
det vin, som ni nu beställt. Därför kom
jag att tänka på honom, när jag bar
fram flaskan.
— Han plägade alltid ha sin plats
just där ni nu sitter, tillade han dröjande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
