Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wickenbergs hjärtesorg. Af John Kruse. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WICKENBERGS HJÄRTESORG.
647
kenberg uthärdar ej längre att stanna i
de rum, där han varit så lycklig i sitt
hopp. Han talar i samma bref om att
han reser på landet, troligtvis först till
Trouville, och sedan ämnar företaga en
studieresa till Belgien och Holland. Man
märker den af en svår sorg träffades
lust att komma långt bort på en tid.
Och omedelbart därefter talar han om,
hur »odrägligt» han finner »Paris med
sin luft uphittad af solsken och skor-
stensrök, sina gator fulla af pack och
åkare, med ett ord Paris så lockande
som Sirensång och söfvande som Opium
under vintern är om sommaren ej bättre
än Daniels lejonkula.»
Nästa sommar 1840 synes flickans
mor ha dött. Wickenberg berättar näm-
ligen i ett bref den 26 juli d. a. till sin
far, att han känt sig ledsen och ned-
slagen, emedan flere af hans vänner dött
undan och senast hans »goda, älskvärda
värdinna, som jag älskade och aktade»,
säger han, »som hade det varit min mo-
der.» Hur märker man ej här en alldeles
särskild värme bakom orden!
Det är icke godt att nu säga, om
det ligger en viss romantiserande öfver-
drift i Albanos påstående, att Wicken-
berg efter förlusten af sin älskade var
en bruten man. Visst är, att hans största
framgångar som konstnär, som vi ofvan
sett, inträffade just under de år, som,
efter allt hvad man kan se, kommo när-
mast efter den tid, då den unga spanskan
så hastigt dött. Han synes också, om
man får sluta af hans egna uttryck i
brefven till fadren, nu både ha varit
friskast till kroppen och haft den största
arbetskraften under hela sin lefnad. Den
29 augusti 1839, alltså antagligen blott
ett par månaders tid efter spanskans
död, skrifver han från Trouville till fadern:
»jag mår väl som en fisk, äter, dricker
och solar mig och är så betagen af lättja,
att jag tycker det är ansträngning att
skrifva. Tiden är också upptagen af pro-
menader, landtpartier, dans, musik och
andra galenskaper.» Följande år berät-
tar han för sin far i ett bref från Paris
den 17 maj, att han mår mycket bra
och återtagit sitt arbete med fördubblad
kraft. Äfven 1841 förefaller han glad.
Han berättar då den 4 juni för fadern,
hurusom detta års exposition varit hans
»triumf» och paristidningarna »basunat
beröm» öfver hans arbeten »åt alla håll»
och tillägger därefter: »jag mår bra och
hälsan är god, ämnar i juli resa på lan-
det, till Belgien kanske.» Följande år
skref han i februari ett vemodigt-muntert
och målande vårbref från Paris:
»Solen skiner så vänligt som i maj
och träden knoppas i trädgården, som
är framför mina fönster, hvarifrån jag
äfven har utsigt öfver en del af Paris
och ser på afstånd Vandom Collonnen
med Napoleons staty och lite längre
bort Pantheon och Notre Därne — —
En vacker vårdag som i dag äro alla
promenader och offentliga platser upp-
fyllda med folk och vagnar, ty då kryper
fram i solen allt som har ben och kan
gå och då lyser det öfverallt af eleganta
toiletter och equipager af alla färger,
och alla anleten lyser glada i solskenet
och färgen återkommer på kinden blek-
nad af fatiger, arbete, nattvak, dans,
nöjen och debaucher under vintern. —
Paris är en besynnerlig sammansättning
af godt och ondt, eländigt och stort,
skönt och fult, och besynnerligt, alla
som varit här önskar sig mången gång
tillbaka till Paris.»
Samma år, 1842, var Wickenberg på
sommaren återigen i Trouville och synes
där haft det särskildt trefligt genom sin
bekantskap med en engelsk familj, »med
hvilken jag», säger han, »alla dar till-
bringar ett mycket angenämt och ro-
ligt lif.»
Ännu 1843 låter Wickenberg ganska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
