Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 8 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i O E. WRANGEL.
är hon rätt kritisk. »Hakon Jarl» t. ex.
satte hon lagt, och »Nordens Guder»
fann hon äga något »domnadt och
kraftlöst». »Helge» beundrade hon
emellertid och beklagade att dess författare var
så föga känd i Stockholm. Hon
sammanträffade också med Oehlenschläger,
t. ex. 1834; det var hos Beskow, som
då vistades i Köpenhamn: »Skalderna
voro båda pyntade, digra och
själfförnöjda, således af ringa intresse för mig,
som råkade blifva ett komma mellan två
antiteser.»
Om Sveriges skalder yttrade hon sig
nästan lika oförbehållsamt som Tegnér.
Deras omdömen öfverensstämde
ingalunda alltid, t. ex. i fråga om Franzén,
hvars senare alstring hon fann prosaisk
eller pjollrig. För den äldre diktningen
hade också hon en viss förkärlek. Den
hyllning, som Tegnér bragte Leopold
genom dedikationen af Axel, hade hon,
jämte Brinkman, bidragit att utverka.
För Geijers manliga oförskräckthet kände
hon sympati, och hon yttrade sig med
indignation om den osjälfständiga och
»putsade delen af publiken», som kastat
sig öfver hans »trosbekännelse» (boken
om Thorild). Hans Svea rikes häfder
och Historia läste hon med förtjusning.
»Du har redan många år varit hennes
synnerliga gunstling, långt innan du blef
allmänhetens», skref Brinkman till Geijer
1837. Mer än Tegnér ägde hon
förståelse för romantikernas diktning, hennes
ställning till dem öfverensstämde mera
med Brinkmans, som omtalar att hennes
»akademiska vänner» velat finna henne
»något smittad af fosforistiska böjelser»;
med Tegnér synes hon sällan därom
samspråkat — kanske för att icke i
onödan framkalla hans sarkasmer. Den
akademiska vitterheten bedömde hon ofta
strängt. I anledning af en artighetsdikt
af Blom yttrade hon: »Mig förefaller
hans akademiska smicker såsom bilden
af en vacker kvinna skuren i trä och
öfver-struken med oljefärg.» Öm »de bägge
akademiska oxarne, köld och korrekthet»
skämtade hon en gång på tal om en
tragedi af P. A. Granberg, »Karl Knut
sons död», som författaren tillsändt henne;
och hon tillade med sin betecknande
kvickhet:
För Granberg har jag i min barndom läst
fransyska och skrämdes då ofta af en trähand,
som för honom ersatte förlusten af en naturlig,
han redan vid födseln saknat. »Karl Knutson»
är säkerligen skrifven med trähanden.
För Svenska akademiens
angelägenheter visade hon sig emellertid då och
då intresserad. Detta gällde särskildt
hennes vän Brinkmans inval; och när
denne en gång stannade i minoriteten,
uttryckte hon i skarpa ordalag sin harm
öfver excellenserna, som förhindrat valet.
Bland dem var äfven grefve Lagerbjelke,
hvilken förut i en poetisk epistel just
till Brinkman hyllat friherrinnan von
Schwerin. Mot Beskow, som var bättre
anskrifven än Brinkman, var hon rätt
skarp, och hon satte föga pris på hans
»vinterkvällstalanger» (bref 1826). Att
det var Martina von Schwerin som
väsentligt bidrog att sammanföra Brinkman
och Tegnér, har redan omtalats. Hon
lät denne läsa några vackra epistlar af
Brinkman; och snart började en flitig
korrespondens dem emellan. I
Brink-man förvärfvade Tegnér en hängifven,
trogen vän, som flere gånger var honom
till verklig nytta. Så vid utnämningen
till biskop i Växjö, då Brinkman
utvecklade »ett nit och en verksamhet, hvilken,
om möjligt vore, ökade min tillgifvenhet
för honom», intygade Martina von
Schwerin, hvilken själf — sedan hon förvissat
sig om att Tegnér på allvar åstundade
platsen — icke varit mindre verksam
för saken. Om Brinkmans oföränderliga
vänskap för Tegnér vittnade hon ofta;
ännu så sent som år 1843 framhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
