Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 OSCAR LEVERTIN.
betydelse och verklighet, som det hon
drömmer sekunden efteråt, äfven om
drömmen då gäller en sommarkväll för
tusen år sedan i en stad, hvilkens namn
är en i luften brusten glitterbubbla och
hvilkens ruiner äro försvunna från
jordytan. Ingenting kan hindra min själ att
under en promenad i Djurgårdens
Bell-manspark genom några idéassociationer
komma att tänka på Semiramis’
hängande trädgårdar, och den minut min
fantasi ser deras kaktus och aloe
blomma och glöda i kapp med ädelstenarna
i ringen kring drottningens bleka panna,
har denna österlandets kärleksträdgård
samma realitet som Bellmanslandskapet
ikring mig. Detta insåg också väl
verklighetsdiktens stora moderna
grundläggare och ännu oöfverträffade mästare
Gustave Flaubert — han var nämligen
en tänkare —, och han diktade med
samma styrka och metod om två systrar,
mellan hvilkas tillvaro hundraden af
sekel förflutit, fru Emma Bovary och
Salammbö. Båda hafva lefvat på samma
ställe — i skaparens tanke.
Vår tid brukar skryta af att icke bry
sig om några afstånd. Ångan och
elektriciteten hafva gjort världshaf och
kontinenter små. Du nutidsprofet väntar
hvilken stund som helst den styrbara
luftballong, i hvilken du ämnar befara
rymderna, men diktarens fantasi vill du
göra till en »ballon captif» i sin
omgifning och sin samtid. Dock dess
luftskepp hejdar ingen. Det seglar genom
’alla tidehvarf. Skalden är icke din och
dagens tjänstskyldiga reporter.
En modern målare — om jag icke
missminner mig Alfred Stevens — har
en dag fällt det orimliga men
betecknande yttrandet, att eftervärlden
kommer att hafva mera glädje af en medel-
måttig konstnär, som målat sin samtid,
än af en stor, som målat en tid, som
han ej sett. Yttrandet vittnar icke
synnerligen fördelaktigt om den värderade
artistens logiska talang. Ty själfva
orsaken till, att en konstnär eller en diktare
väljer ett ämne ur det förflutna, är ju i
de goda fallen — och det är naturligtvis
endast dem frågan gäller, ty dålig
historisk konst försvarar ingen, lika litet
som annan dålig konst — just att han
»sett det», d. v. s. med sin inre syn.
Öm jag tager den kanske yppersta
historiemålning vi äga, Höckerts
monumentala slottsbrand, är den sedd som en
vision, med den så att säga öfververkliga
realitet, som är fantasibildens och
blixtljusets. Stevens anmärkning drabbar icke
blott »historiska motiv» utan all
inbillningskonst, som icke omedelbart
efterliknar en bestämd realitet. Stevens såg
i världen endast parisiskor från tredje
kejsardömets tid, en världsuppfattning
så god som mången annan men icke
bättre, och icke heller tillräcklig för alla.
Det finns fantasier, som gå utanför
krinolinen. Det finns fantasier, som umgås
med nymfer, häxor, änglar och sibyllor,
som se hieratiska Isisprästinnor med stelt
veckade slöjor, vackert gördlade hellenska
jungfrur, bärande drufvor och
offerkransar, keltiska feer med långt fuktigt
hår och violblå ögon, kyliga och rena
som de källor de vakta och de grottor
de bebo, nordiska sagoprinsessor i
guldkrona, lintottshår och träskor. Allt detta
och dylikt tillhör »tider, som man icke
sett», skulle det aldrig målas, diktas eller
sättas i musik? Michelangelo har som
bekant gått därhän att framställa den,
som är den osynliga och historiska
personligheten par préférence — Vår Herre.
Jag vet icke hvad Alfred Stevens tänkte
därom. Sannolikt ville han, att Jehovah
egentligen skulle vara ett porträtt af
någon af Michelangelos samtida, någon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
