Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 8 OSCAR LEVERTIN.
kortaste strået. Men detta gäller precis
lika väl nutidsskildring. En börsman
skall säkert le öfverlägset åt
framställningen af penningekriget och dess
manövrer i -»U Argent», en stationskarl
kunna slå Zola på fingrarna i fråga
om järnbaneförhållandena i »La Bete
Humaine» — och det trots allt besvär
naturalismens store verkmästare gaf sig
just för att lara känna sina ämnen i
botten. En strid med det sakliga
materialet, en kamp för att bemästra det
konkreta stoffet har hvar konstnär att
bestå, och här synes mig ingen skillnad
vara mellan den historiska diktaren och
hvarje annan, som icke håller sig till
ren lyrik och fantasilek. Men liksom
dikten i våra dagar visat sig kunna
absorbera ett större kvantum
verklighetsinnehåll än någonsin förut, kan den
naturligtvis också smälta och omsätta
en starkare massa af historiska fakta
och dokument.
Men kanske ligger ändock problemets
lösning i en annan riktning. Det ser
nämligen ut som den absoluta skillnaden
mellan historisk vetenskap och dikt skulle
röna samma öde som så mycket annat
absolut i våra dagar, nämligen att
befinnas vara ett kineseri, som faller. Det
ser ut, som dessa båda arter af skapande
verksamhet, långt ifrån att vara paralella
linjer, skulle blifva kurvor närmande sig
hvarandra. Öfvertron på historia som
objektiv kunskap är borta. Så snart
historikern lämnar sitt aktstycke,
beskrifningen af det enstaka fallet, texterna
och texternas sammanhang, närmar han
sig nämligen mer och mer diktaren.
Han diktar, när han kombinerar två
fakta, han diktar än mera, när han
framställer motiv och psykologi, och allra
mest, när han gör allmänna
karaktäristiker af människor och händelser. Det
finns inga vetenskaper om enstaka
individer, och enstaka individer äro alla
historiens protagonister. Skildringarna
af dem äro mer eller mindre poesi, fast
visserligen ofta dammig och dålig sådan.
Därför råder också inom historien en
sorts evig upp- och afskrifning. Dess
gestalter stå aldrig al pari i den
historiska värderingen utan stiga och falla
som spekulationspapper. Det är icke
blott, att ökade insikter helt förändra
bilderna af hjältar och tidehvarf. Det
är än mer sätten att se som skifta.
Dagens lidelser, sym- och antipatier äro
de färgade glasrutor, genom hvilka
äfven häfdatecknaren ser en förgången
värld, och han kommer lika litet ifrån
sin subjektivitet som från sin skugga.
Länge har jag samlat bidrag till ett verk
öfver Cæsar- och Brutus-framställningar
genom tiderna, ty ett sådant verk kan
säkert som en andlig barometer visa en
hel räcka sociala idéers växlingar från
sekel till sekel: skiften emellan
absolutistisk vördnad och demokratiskt patos,
mellan tron på den stora individen och
tron på den statsliga doktrinen o. s. v.
Skillnaden mellan historikern och
diktaren är blott följande. Historikern kan
uttryckligen påpeka, när han diktar
(supponerar), och han kan uppvisa och
diskutera flera uppfattningar jämnsides,
medan poeten, som skall rycka sin klient
med, måste omfatta ett parti-pris och
välja en synpunkt. Dock äfven denna
skillnad rör blott graden. I sista hand
vill också historikern gifva »bilden» af
det han studerat, och då diktar han — så
godt han kan. Mången gång, det måste
sägas, i större stil än romanförfattaren,
därför att vetenskapen i allmänhet i våra
dagar drager till sig en stor del af de
bästa hufvudena, och därför att den
vetenskapliga arten af dikt är särskildt
ägnad att tillfredsställa tidens lynne.
Mommsens Cæsardikt kan rättvisligen
ställas vid sidan af Nietzsches
öfver-människodiktning, och å andra sidan står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
